Vem ska ha vad?

Min kära mor skickade ett mail och undrade om det var jag eller Signe som skulle ha filttofflor på sig vid läggdags. Kanske båda två, svarar jag då. Filttofflor är en mycket underskattad fotbeklädnad. Betydligt bekvämare än ett par Manolo Blahnik.

Snigel på vift

Så var det bara en snigel kvar...

Igår upptäckte jag till min förvåning, att det låg två små sniglar på armstödet till soffan i vardagsrummet (eller snäckor heter det kanske, men då låter det som om det låg kanelbullar i soffan och det gjorde det nu tyvärr inte. Det var sniglar).

"Janne, har du lagt sniglar i soffan?", frågade jag min man, på fullaste allvar.

"Nej", blev det självklara svaret.

Såklart. Varför skulle Janne lägga sniglar i soffan? Det vore ju skitkonstigt om han hade gjort det. Och det var inte jag. Och inte Signe. Genom uteslutningsmetoden kom jag fram till att det måste vara Tora. Med tanke på hennes för tillfället smått sjukliga fascination för sniglar, hade jag kanske kunnat lista ut det ändå.

I alla fall. Sniglarna. Jag lät dem ligga kvar där på soffan. Det är fortfarande lite oklart varför. Kanske för att de såg ut att ha det så lugnt och skönt där. Men så i morse, var det bara en snigel kvar!

"Tora. Var är den andra snigeln?"

"Snigeln?"

"Ja. Den andra snigeln som låg här? Har du tagit den?"

"Näe"

Hmm. Det betyder att vi har en snigel lös i huset. Löper amok. Åhh herregud!

Signe sover

Signe-liten är sjukt lättväckt. Visst, ibland kan hon till och med sova sig igenom Jannes morgontrumpetande, men det hör dessvärre till ovanligheterna. Nej, istället kan man ha stått och vyssjat och vaggat henne i evigheter, smugit ned henne så försiktigt, så försiktigt i spjälsängen. Hon sover. Man börjar tassa ut ur rummet. Då vaknar Signe av det lite klibbiga ljudet ens nakna fotsulor gör när de lämnar golvet. Man måste lägga Signe att sova iklädd filttofflor.

Man måste betala

Tora har börjat med något som jag tycker är högst generande. När man går och handlar med henne, så ropar hon med en hög och lätt desperat röst varje gång man stoppar något i varukorgen: "Mamma, vi måste betaaaala!!". Ungefär som om jag brukar ha för vana att snatta med mig något från ICA varje gång jag går och handlar. Jag brukar titta mig lite hastigt omkring i butiken för att försäkra mig om att ingen tittar på oss med misstänksam blick och sedan säga, tämligen högt och tydligt: "Ja det är klart vi ska betala Tora. Det måste man göra".

Jag funderar på om hon har ärvt denna moraliska ådra ifrån mig. Det finns ju nämligen en tidpunkt i livet när det blir lite fränt att snatta, typ när man är 12-13 år sådär. Bara för spänningens skull, och oftast gör man det bara en gång, bara för att ha gjort det liksom. Jag gjorde aldrig det. Inte ens ett litet tuggummi från den lokala tobakshandeln slank ned i min ficka. Inte för att jag tror att jag var så mycket bättre uppfostrad än alla andra. Jag var helt enkelt för feg.

Janne har en kompis, som också han bara har snattat en sak en gång. Bara för att ha gjort det. Nu skulle man kunna tro att en tonårskille som snattar en sak en gång i livet, skulle välja att ta typ en Snickers eller varför inte en serietidning. Men vet ni vad han väljer att ta? En OST!! Som han smugglar ut ur affären gömd under tröjan. Ha, ha, ha! Jag kan inte låta bli att undra vad det var för slags ost. Grevé? Port Salut (den är god)? Eller kanske en Cheddar? Jag måste komma ihåg att fråga nästa gång vi ses.

Tjuvlyssnat

Jag brukar inte göra sådana här inlägg men det här var så roligt att jag måste dela med mig. Jag ska köra med det tricket.

Ombyte förnöjer

Igår kväll var jag på bio för första gången på över sex månader. Sist jag var på bio var jag höggravid med Signe och gick och såg "Rum 1408". Den var så jävla läskig att jag trodde vattnet skulle gå inne på biografen. Lyd mitt råd och se inte skräckfilmer när ni är på tjocken. Det är inte bra för nerverna.

Igår blev det dock ingen skräckis. Det blev "Sex and the City" och en godispåse. Det enda som var lite läskigt med den filmen, var hur skrämmande lite gemensamt mitt liv har med Carries nuförtiden. Kanske ska pröva att ta på ett par Manolo Blahnik i eftermiddag när jag ska knuffa hangarfartyget till Agneta för att hämta upp Tora. Bara för att få in lite flärd liksom.

Men det är klart, någon har räknat ut att Carrie i genomsnitt bär en outfit i filmen 1,8 minuter. Det är faktiskt inte så långt från min vardag när jag tänker efter. Jag menar, jag klär på mig på morgonen. Efter frukosten kräks Signe lite blåbärspuré på min ena axel - jag måste byta tröja. Vid lunch försöker jag äta mat själv och samtidigt mata Signe, vilket resulterar i att jag spiller morotspuré på byxorna - de måste bytas. När vi äter mellanmål nyser Signe när hon har munnen full av fruktmos - jag måste byta tröja igen. Och så håller vi på. Jag och Carrie.

Sängbyte

Igår fick Tora en ny säng. En riktig säng. Det blev några tårar när hon insåg att Signe skulle få hennes gamla spjälsäng, men de torkade snabbt. Enligt utsago (jag var inte hemma igår kväll!!) var hon dessutom vid läggdags mycket exalterad och hoppade en stund i den nya sängen innan hon lade sig för att sova. I skrivande stund har hon inte vaknat ännu. Det ska bli mycket intressant att se om hon kommer ropa: "Jag är vaken mamma", för att man ska komma och lyfta henne ur sängen, eller om hon bara kommer kliva ur.
Och så säger man att det inte är spännande att vara mammaledig!