Jag har upptäckt en rätt jobbig sak. Alla andra (jo, alla andra) bebisar i Signes ålder, vänder lydigt på huvudet efter lampan när man frågar dem var den är. Eller så tittar de likt Pavlovs hundar rakt upp i taket, eller på pappa, men det spelar inte så stor roll, de tittar någonstans i alla fall. Det gör inte Signe-liten. För vi har helt enkelt glömt bort att man ska fråga bebisar sådana saker. Vi har väl tänkt att andra barnet kommer lära sig sådant automatiskt, och dessutom vet vi ju redan var lampan är. Varför fråga det liksom?
Men en sak har Signe-liten lärt sig: Ajabaja! Jag behöver egentligen bara uttala de första stavelserna med ett något vassare tonläge än normalt. Ett skarpt aja räcker för att Signe ska släppa lampsladden, kattsvansen, senaste elräkningen eller vad hon för tillfället håller på att tugga på, och titta skamset på mig.
Herregud. Det är ju tragiskt när jag tänker efter.
"Var är lampan Signe? Var är lampan? Där är lampan"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Med tanke på att Signe läste statistik redan för ett halvår sedan så är det väl lite under hennes nivå att fråga var lampan är? Fråga vad det här är istället P(A)=P(AIB)P(B)
Jack har koll på lampan... men jag skulle hellre vilja att han hade koll på ajabaja faktiskt!!!
jenny: Så är det såklart. Hon är understimulerad, stackars barn.
minna: Ja, det är onekligen ganska praktiskt. Men du vet å andra sidan alltid var lampan är? Det vet inte jag.
Lära andra barnet...? Det lät vi första barnet göra....;-)
fre fashio pia: Jag befarar tyvärr att det är så det går till här med. Signe går redan i Toras hårda skola.
Skicka en kommentar