När jag träffade Janne var jag rätt vältränad. Det är liksom lite svårt att undvika att vara det när man tränar fem dagar i veckan. Men för att göra en lång historia kort*, blev jag på tjocken (i ordets rätta bemärkelse) och degade ihop totalt. Det var "bye bye gymmet" till "hello godispåsen" i 9x2 månader, vilket förvisso resulterade i två underbara barn men också i femton extrakilon. Sådana där kilon som man lätt skaffar sig men så sällan behöver.
Men nu så, efter ett halvår av points-räknande och mamma/baby-gympapass så det står härliga till, börjar jag så smått känna mig lite, ja faktiskt, mer iform.
I morse vid frukosten satt jag och flexade lite med armarna och tittade lite belåtet på det som skulle kunna vara en antydan till en muskel under lagret av allt underhudsfett.
"Nu tycker jag nästan att jag börja se ut som när vi träffades ungefär, sa jag till Janne lite självbelåtet. Inte som en fråga, utan mer som ett konstaterande av faktum.
"Jag är ledsen att behöva säga det, men nej, det är inte ens nära", svarade dock min man, tyvärr utan minsta antydan till tvekan. Jag blev alldeles tyst och bara tittade på honom med mina sårade allra sorgsnaste hundögon, varpå han genast tillade:
"Men det gör å andra sidan inte jag heller".
"Nej", svarade jag snabbt och kände mig tvungen att lägga till, med efterrtyck: "VERKLIGEN INTE".
Det är så mycket kärlek i vårt hem.
*jag säger det själv så slipper ni säga det. Nej, så värst lång var inte historien.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Rak kommunikation sanna mina ord. Men det kan inte var lätt att hitta tiden att träna med två små barn? Hur gör man?
Nä, det är svårt att hinna med. Man får se till att prioritera träning helt enkelt. En kväll i veckan ser jag till att komma iväg och sen finns det lyckligtvis gym med barnpassning om man är föräldrarledig. Faktiskt är det träningen som jag "saknar" mest sedan jag blev föräldrar, om man får använda det ordet. Mycket mer än fredagsölen efter jobbet till exempel.
Janne visade en lite mer soft sida (läs: trevligare) i fredags. Han uppmande min S att shoppa ngt till mig. Det du! Hälsa och tacka. Eller förresten, vänta tills jag fått se vad det blev..... ;-)
villahemmet: Gjorde han? Ja, ibland är han för bra. Hoppas dina nya slalompjäxor passar. Oups, nu försa jag mig...
Skönt att höra att romantiken blommar även i andra hem än vårt. Nu ska jag och mitt "monumental ass" (gissa från vem det uttrycket kommer...) gå och lägga oss och imorgon blir det morgonpromenad!
karin: Monumental ass!! Ha ha ha. Hyggligt. Men så fel han har :)
Skicka en kommentar