Spooky indeed

Minna berättade igår om att vi pratat om spöken, och jag hade först inte tänkt återge här vad vi pratade om, men så läser jag på mina favoritbloggar om den ena kusligheten efter den andra. It´s a sign! Så jag berättar väl då. Annars kanske andarna blir arga. Men ni som sover ensamma ikväll och ni som har erkänt svaga nerver, läser vidare på egen risk. Okej, med det sagt. Så här var det:

Tora har i ett par veckors tid sagt att hon tycker det är läskigt att gå och lägga sig och vara ensam i sitt rum. "Lite läskigt", brukar hon säga och titta på en med ledsna ögon, och jag tror faktiskt att hon tycker att det är lite läskigt på riktigt, för ibland har det även trillat en liten tår nerför hennes runda kinder.
För några kvällar sedan var det precis så. Vi hade just burit tillbaka Tora till hennes säng efter att ha låtit henne mysa inne hos oss ett tag för att hon var lite rädd. Knappt hade vi lagt oss i sängen igen förrän vi hör ett jättekonstigt skrik. "Vad var det?", ryckte jag till. "Måste ha varit någon av katterna", svarade Janne tvekande. "Nej, De är ute båda två. Det kom från Toras rum". Jag går in till Tora som jag hittar sittandes på sängkanten. Hon bara sitter där stilla och tittar på mig. "Var det du som skrek Tora?". Tora svarar inte utan kryper bara upp och lägger sig i sängen igen.

Den natten vaknar jag klockan halv fyra av att jag hör något som knackar i väggen. Är någon av tjejerna uppe, minns jag att jag tänker och går upp för att se efter. Jag kikar först in i Toras rum, och finner henne sovandes så sött. Likaså Signe. Konstigt, tänker jag. Kan jag ha drömt det? Nej. Det var ett rätt tydligt ljud, sådant man inte drömmer. Nåja, det är inget jag kan göra åt saken nu, så jag går och lägger mig igen, även om det inte känns riktigt bra.

Morgonen efter är allt som vanligt. Tora är på trotshumör och sätter sig lite på tvären vad vi än gör. När vi så äntligen är klara med morgonbestyren och går från övervåningen ner till hallen, får Tora för sig att lite trotsigt vända mitt i trappan och springa upp igen. Men jag hinner inte ropa på henne förrän hon självmant stannar till, tvärvänder och går ner igen, så fort hennes små ben tillåter. "Lite läskigt", säger hon och ser på riktigt rädd ut. Jag väntar på henne nere i hallen. "Vad är det som är läskigt?", frågar jag henne och känner hur olusten börjar komma krypande. Tora tittar på mig med allvarlig blå blick, och så viskar hon: "I see dead people". Nääe, det sa hon inte. Då hade jag kissat på mig. Men hon viskade faktiskt (och det var läskigt nog): "De sover i min säng". "Vad sa du?", frågar jag. "Vem sover i din säng?". Tora viskar något igen som jag inte riktigt hör vad det är. Något med säng är det i alla fall. "Jag hörde inte vad du sa Tora. Vem är i din säng. Vad är det som är läskigt?". Men då är allt som bortblåst. Tora har börjat retas lite med Signe som skrattar där hon sitter i mitt knä. Vi är dessutom sena till dagmamman och måste skynda oss för att hinna.

Men vad läskigt va? Tänk om vi fått en synsk unge. En sådan här.

Minna berättade något ännu läskigare. Men det får ni fråga henne om.