Fordonslära

Tora har en bok som heter "Lastbilar, och andra motorfordon jag gillar". Den har pappa köpt. Jag är visserligen helt för det här att pojkar får gilla dockor och att flickor kan leka med bilar, men jag tycker faktiskt att det är sådär lagom kul att läsa just den här boken med Tora och peka på gaffeltrucken, hjullastaren och lyftkranen. Fast det är lite kul att Tora veta vad en dumper är och att jag fortfarande inte har en aning. Idag när vi var ute och handlade svängde en bil (modell större) in och ställde sig på parkeringsrutan jämte våran. Tora pekade på bilen och frågade "A e de då?". "Det är en lastbil", svarade jag. "Skåpbil", rättade Janne mig blixtsnabbt. Tora tittade förmanande på mig och sa uppfostrande: "Mamma! De e ingen lastbil. De e en skåpbil".

Det är tre tjejer och en kille i den här familjen, och vi pratar bilar på fritiden. Suck!

P.S Dumpern på bilden finns att hyra i Sussex för £60 om dagen för den som är intresserad. Och just det. Den lastar tre ton. Så praktiskt. D.S

Same same but different

Pappan kommer rusande mot tunnelbanan när dörrarna precis börjat stängas. Han lyckas få in barnvagnen men fastnar själv i dörrarna så att han får krångla sig in. Men han hinner. Hans drygt ettåriga dotter börjar gråta, vill inte sitta i vagnen. Pappan lyfter upp henne i famnen. När tyngden av flickan försvinner från vagnen, tippar den baklänges för att skötväskan som hänger på handtaget är för tung. Skötväskan är inte stängd. Delar av innehållet trillar ut över tunnelbanegolvet. Pappan får börja plocka. Jag ler lite i samförstånd mot pappan och tänker att det där skulle lika gärna kunnat vara jag. Fast jag är mamma dårå, och inte pappa. Men det fattade ni nog. Det är principen.

Det sitter i generna

På den här bilden är jag fem år gammal. Hur gammal snigeln jag är så fascinerad av är, vet jag inte. Jag vill med det här kortet bara visa att det här med snigelintresse verkar gå i arv. Det finns andra kort på mig där jag är något äldre och har utvecklat andra "intressen". Jag hoppas verkligen inte de är ärftliga. Sniglar är ganska harmlösa i jämförelse.

Vi klarade det!

Idag har Signe och jag varit och hämtat ut tentan. Tror ni inte att vi klarade den! Och inte bara det. Vi fick VG till och med. Signe gladde sig över resultatet i någon minut eller två, sedan kom hon på att hon var tvärhungrig. Jag hade tänkt att vi skulle luncha på studentfiket (med de humana studentpriserna) men det hade såklart stängt för sommaren, så det fick bli att äta ståndsmässigt på Värdshuset Kräftan som ligger i närheten av matematiska instiutionen. Nåja, vi hade ju lite att fira. Jag slog till på en "het Nasi Goreng med kräftstjärtar" medan Signe fick äta de medhavda resterna av gårdagens "potatis-med-laxpuré burk". Trots det stormtrivdes Signe på Värdhuset Kräftan. Hon har nog aldrig ätit med så god aptit som hon gjorde idag. Tyvärr var barnstolarna av den lite större modellen, och trots att jag hade stoppat ned min skinnjacka bakom ryggen på Signe var stolen lite väl "rymlig". Det hade till följd att Signe mot slutet av måltiden smaskade i sig sin lunch lite lojt halvliggandes, iklädd sitt plastförkläde och sin haklapp. Lite såsom jag tänker mig att romarna intog sina måltider. En av servitriserna stannade till och log mot Signe som glatt grinade tillbaka med laxpuré i hela ansiktet. "Men så söt", sa servitrisen och lade sedan till: "Är hon ett litet matvrak?". Jag nickade glatt till svar. Jajamensan. Sedan började jag fundera på huruvida det faktiskt var en komplimang, och om så var fallet, vid ungefär vilken ålder skulle inte längre vara i sin ordning att fälla just den kommentaren? Jag menar, om jag till exempel hade bestämt mig för att beställa in en portion till av den heta Nasi Gorengen med kräftstjärtar och servitrisen då hade sagt till mig, om än med len och vänlig stämma, "Är hon ett litet matvrak kanske?", då hade hon fått en rak höger.

Äta sniglar

Eftersom det är Tora själv som har tagit upp det här med det franska köket, sa jag till henne häromdagen, när vi återigen stod och tittade på en snigel som kröp på vår gräsmatta: "Visste du att man kan äta sniglar Tora?". Jag ångrade mig direkt. Vilket pucko till mamma berättar för sin tvååring att man kan äta sniglar? Det är ju inte så att hon kommer koka dem i smör och vitlök först, om hon bestämmer sig för att prova om det mamma berättade var sant. Men jag behöver nog inte oroa mig. Tora tittade på mig med vad som närmast kan betraktas som avsmak i blicken. "Uähhh, blää, äckligt!!". Hon till och med spottade för att markera hur avskyvärt hon tyckte det mamma sa var. Och det ska komma från en tjej som, förutom bjuder på groda, äter sand, gräs, små löv, blommor samt all sköns matrester hon hittar under köksbordet. Och kattmat. Även om hon hävdar att hon låtsasäter det sistnämnda. Men jag vet nog att det slinker ner en och annan Friskies emellanåt. Blä, vad äckligt! Då äter jag hellre sniglar!

Om sniglar

Tora är väldigt fascinerad av sniglar just nu. Hon kan gå långt för att leta upp de små liven och när hon väl hittar dem, kan hon stå länge och titta. När vi var ute och gick häromsistens, passerade vi en snigel som kröp över trottoaren. Tora satte sig genast på huk brevid snigeln och ville absolut inte gå vidare så länge snigeln var kvar. Jag försökte mig på en deal. "Tora", sa jag. "Vi stannar och tittar på snigeln men när den krypit över trottoaren, då går vi hem. Ok?". Tora tyckte det var en bra deal. Jag insåg strax att jag var den stora förloraren. Fråga mig om ni vill veta exakt hur långsamt sniglar kan krypa.

Framsteg

Signe försöker krypa. Det går dock inte så bra. Istället för att röra sig framåt, ålar hon baklänges. Hon gör liksom små armhävningar och skjuter sig själv ofrivilligt bakåt. Men som sagt, hon tror hon ska komma framåt när hon gör så och blir jättefrustrerad när leksaken hon tagit sikte på bara kommer längre och längre ifrån. Tror jag det. Tänk om allt man gjorde, fick en direkt motsatt konsekvens än den man eftersträvade. Jobbigt är ju bara förnamnet.

Men vänt sig från mage till rygg, det har hon i alla fall lyckats med nu. Det var på tiden. Åt andra hållet har hon kunnat flippa runt i snart två månader. Lill-syssling Ellen kan också vända sig från mage till rygg, även om mamma Lena försöker tona ned sin dotters framsteg. Igår var jag och Signe, Lena och Ellen samt Lenas kompis Sofie med dottern Astrid ute på Djurgården och promenerade. Vi stannade och lunchade i Roslagsdals trädgårdscafé och lät barnen ligga på filtar i gröngräset och mysa. Ellen, som låg på mage på sin filt, rullade raskt över på rygg, trött på att stirra rakt ned i filten. "Titta", sa Lena. "Det är så lustigt. Hon liksom ramlar över på rygg när man lägger henne på mage". Lena lade Ellen på magen en gång till, som ånyo rullade runt på rygg. "Titta, nu ramlade hon igen!", sa Lena. Sofie och jag kände att det var vår plikt som mer erfarna mammor att upplysa Lena om att att Ellen nog lärt sig att vända sig för egen maskin.

Fast när det gäller Signes senaste bravad, skulle det kunna vara så att hon faktiskt ramlade runt. För jag missade denna vändning, också.