Trasig!

Min mobiltelefon har gått sönder på det mest irriterande sätt, det är glapp i *-knappen. Och det är med hjälp av *-knappen som jag låser upp knapplåset på telefonen. Om jag har tur, låser telefonen upp sig när jag trycker på * för hundrade gången, varvid jag kan läsa sms:et jag nyss fått. Men då uppstår nästa problem. Att skriva sms. Det är nämligen med *-knappen som jag ändrar valet av ord som T9-funktionen föreslår. Alltså, när jag skriver ett sms, är jag tvungen att använda det första ordet som föreslås eller helt enkelt omformulera mig. Man kan säga att jag sänt iväg en del stolpiga sms idag.

Exempelvis skickade Hampa ett sms och frågade om jag var pigg nog att boxas ikväll, trots gårdagens huvudvärk. Jag hade t ä n k t att svara något i stil med: "Yes. Jag är fit for fight igen. Håll i hatten, nu kör vi", men var istället tvungen att sända iväg det något tamare: "Jag är redo".
Och när Mange via sms berättade att han råkat strula till sin telefonbok och egentligen bara undrade om det här numret gick till mig eller Janne?, hade jag l u s t att svara typ: "Haha. Det kan du ju undra ett tag. Om man är så klantig att man raderar adressboken ska man få lida lite för det". Men det gick ju såklart inte att skriva. Istället blev det: "Hej. Det är Millan du talar med". Det känns som att jag har tappat stinget.

Så, mina vänner där ute i sajberspäjs, skicka inga sms till mig innan jag har åtgärdat problemet (läs förmodligen behövt köpa ny telefon), för risken är stor att ni inte får något svar. Men ni får gärna ringa till den, för svara kan jag göra utan problem.

Och till alla andra. Om ni har lite tid att fördriva, hittade jag ett roligt blogginlägg med tillhörande kommentarer som handlar just om hur knasigt roligt det kan bli med just T9-funktionen.

Amningsvånda

Varje natt sedan Tora föddes, har jag sovit iklädd trosor och samma vita, bygellösa, amnings-BH från Twilfit. Redan förra våren, var den noppig, full av revor och grådaskig till färgen snarare än vit. Very sexy. Very sexy indeed. När jag tänker efter, är det egentligen väldigt konstigt att det blev fler än ett barn. Speciellt eftersom jag dessutom sover med en sådan där ögonbindel. En påskgul historia som det står Pluna Airlines på. Tänk att jag fortfarande är gift alltså. Det är ju ett under. Janne måste älska mig något o e r h ö r t.

Nåja. Hur som. Amnings-BH:n är grymt skön. Och praktisk också. Mitt i natten är det bara till att hala fram nassarna, utan att behöva dra upp en massa tröjor och hålla på. När det är dags för amning alltså. Ingenting annat.

Men vissa nätter, ja som i natt till exempel, när det kändes som att jag ammade konstant mellan 01.00-07.00, då är det inte alltid man orkar stoppa tillbaka tutten i BH:n efter avslutad amning, utan den får liksom hänga ute till nästa gång det är dags. Så i morse när Tora kom in till mig och Signe i dubbelsängen, låg jag med båda behagen hängandes utanför BH:n. Som sagt, inte vidare sexigt, men Tora måste ha tyckt att det var rent osmakligt, för hon pekade på dem och sa med uppfodrande röst: "Mamma, stoppa in dom där!"

Smärtlindring

Igår kväll innan vi gick och lade oss, masserade Janne mina sjukt spända axlar och nacke med muskelliniment. Ni vet en sådan där kräm som värmer och sticker i näsan. Han masserade på det sätt som karlar masserar på. Han tog i för kung och fosterland! Och jag vet inte riktigt vad som hände men han måste ha släppt lös en hel ocean av spänningar, för i morse vaknade jag med jordens huvudvärk i en dimma av tigerbalsam.

Med Signe under ena armen stapplade jag ner till badrummet, bara för att upptäcka att vi inte hade några som helst värktabletter hemma. Inga ipren, inga alvedon. Ingenting! Gaah! Den här dagen kommer inte att fungera utan smärtlindring, hann jag tänka innan jag kom på att barnen har ju alvedon också. Både som suppositorier (sådana som man stoppar upp i.. ja.. i rumpan) och i flytande form. Jag läste lite om doseringarna på förpackningarna. Jag hade att välja på att dricka hela två flaskor à 100 ml flytande alvedon med skogsbärssmak eller stoppa upp sju stycken suppositorier som ett pärlband i rumpan. Eller fortsätta ha ont i huvudet.

Man kan säga att jag har ont i huvudet idag.

Hej vad det går

One small step for mankind, one giant leap for... ... Signe-liten!

Okej, jag kanske överdriver något. Det var väl lite mer av ett.. ja, ett "small step". Men det är just vad Signe har tagit idag. Ett small step. Utan att hålla i någonting alls.

På ettårskontrollen kommer vi ha värsta Riverdance-uppvisningen på BVC, Signe och jag.

Resultatet

Alltså, egentligen har jag ingen större lust att skriva det här inlägget, men jag kan ju inte dra igång värsta omröstningen och sedan bara strunta i att meddela resultatet. So. Here it goes.

Det visade sig att av de 64 personer som röstade, kunde hela 24 stycken (37%) ha gjort samma misstag som det jag gjorde, dvs stava bälga som bälja (phu!). 22 stycken (34%) hade väl på känn att det var felstavat men skulle aldrig d r ö m m a om att messerschmidta à la Janne, vilket alltså resterande 18 personer (28%) skulle kunna tänka sig att göra. De vet med andra ord
m y c k e t v ä l hur bälga stavas, och har inga problem med att tala om det heller.

Så nu vet ni det. Och vad drar jag för slutsatser av det här då, undrar ni? Ja, inga som helst faktiskt!

Komplimang?

När jag läste Pollys inlägg om hennes hängröv, kom jag och tänka på komplimangen som Janne gav mig häromdagen när jag visade honom mina nya jeans. Eller komplimang och komplimang, döm själva.

Jag: Har du sett mina nya jeans?
Janne: Åhh, snygga. Och vilken liten rumpa du fick i dom.
Jag: Tycker du?
Janne: Ja, den liksom bara försvann.
Jag: Ja, den ser kanske lite mindre ut.
Janne: Vart tog den vägen liksom. Utsmetad på något vis.
Jag: Ehhh... tack.

Middagssällskap

Eftersom det lustigt nog har visat sig vara så, att Minna och jag bor typ fem minuters promenad ifrån varandra, och dessutom i ett område som har en rätt trevlig kvarterskrog, gjorde vi slag i saken i går kväll och sammanstrålade våra familjer på nämnda krog.

Supertrevligt! Så trevligt att vi efter en flaska vin, kände att det vore lite najs att beställa in en till. Men när vi gjorde det, undrade den unge servitören lite lätt blygsamt sådär, om vi verkligen trodde oss hinna med att dricka upp den innan vi var tvungna att lämna vårt bord. Egentligen var det nog så, att han i sitt stilla sinne undrade hur f-n han skulle hinna med att städa upp efter oss innan nästa sällskap skulle komma.

Det var nämligen kaos vid vårt bord. Tora och Signe hade vält ut varsitt vattenglas och Jack hade kletat majskrokar på duken. Kemisten konstaterade att den som var snål kunde få sig ett gratis skrovmål under bordet, för där låg icke föraktliga andelar av Toras pizza och och Signes medhavda snabbmakaroner och ärtor. Vid tillfället för uppbrottet satt jag och försökte stoppa det ymniga blodflödet från min läpp som Signe kärleksfullt hade rispat med sina sylvassa naglar och Jack satt och tokviftade med Kemistens stegräknare (vilket för övrigt är det den egentliga anledningen till varför Kemisten alltid vinner stegtävlingarna på jobbet).

Även om vår gemytliga kvarterskrog kanske inte var riktigt lika entusiastiska över vårt besök, hade i alla fall vi som sagt väldans trevligt. Och Tora var nöjd, för hon fick glass till efterrätt. Vaniljglass. Minna frågade Tora om "det kanske var den bästa glassmaken?".
"Nääej", svarade Tora.
"Vilken är den bästa smaken då?", undrade Minna igen.
"Napp", konstaterade Tora då, utan någon som helst tvekan

Mmmm. Nappglass. Med smak av latex. Borde kanske tipsa GB inför sommarens nya glasslanseringar.