Krig

Det pågår ett krig här hemma. Det är vi mot dom. Jag talar om Getingarna. Härom kvällen kulminerade kriget i det "stora slaget om altanen". Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords förrän den första getingen kom farande.
"Åh nej", suckade jag. "Här kommer en geting. Janne fram med getingdödarn".
Getingdödarn - not your ordinary insektssmälla, utan en elektrisk sådan i form av ett mindre tennisracket. Den inte bara dödar getingarna, den elektrifierar dem. En slags elektriska stolen för getingar. En bra träff och de far rakt tillbaka till helvetet där de kom ifrån.
Tyvärr var det nu inte bara denna enda geting. Nej, de kom farande från både höger och vänster.
"Usch nej, där är en till".
"Och där".
"Nej men nu är det en på Signes ben också".
"Stick och brinn getingjävlar".
Janne viftade och slog med getingdödarn. Till en början skrek och skrattade Signe högt av förtjusning. Pappa var ju tokrolig där han stod upp och fäktade vilt med armar och ben, inte helt olik Basil Faulty i sann Faulty Towers anda. Men skrattet fastnade snart i halsen och Signe började darra lite på underläppen. Pappa verkade ju vara arg. På riktigt. Signe började gråta. Det här var ju jätteläskigt. Janne, han svor och fäktade. När han välte omkull ett av de fulla rödvinsglasen blev det lite mycket även för Tora. Hon hade knappt hunnit smaka på maten, men mumlade ändå fram ett: "Jag är mätt nu", gled ner från stolen och pep in i huset. Vi var tvugna att inse att slaget var förlorat. Jävla Getingar.
Men, som ett avskräckande exempel, fick de stupade i striden ligga kvar över natten på bordet. Lite som man gjorde på medeltiden. Satte upp bovarnas huvuden på spetsiga pålar. Ett slags "så här går det liksom".

Don´t mess with us.

Cykeltur

För drygt ett år sedan firade jag och Janne ettårig bröllopsdag. På morgonen när vi vaknade, gav jag min man en liten bröllopspresent. En symbolisk sådan, men ändå. Janne däremot, harklade sig lite förläget och sa: "Hrmm, jag hade tänkt köpa en cykel till dig, men jag har inte hunnit".
Men NU har jag äntligen fått den, endast 11,5 månad för sent. Och den är jättefin! Tyvärr kan jag inte säga detsamma om cykelhjälmen. Jag kan inte komma ifrån hur förbannat fula alla cykelhjälmar är. Och hur för jäkla töntig man ser ut när man har dom på sig. Ingen är snygg i cykelhjälm. Ingen.
Men eftersom jag lever (försöker i alla fall) som jag lär, sätter jag (om än motvilligt) på mig fanskapet när jag och Tora ska ut och cykla. Och det är då jag frågar mig, varför måste alla cykelhjälmar ha så fräsig design? Alla är liksom strömlinjeformade med någon töntig liten skärm framtill, som ska tänkas skydda mot gud vet vad. Visst, det är säkert skitbra att ha en strömlinjeformad cykelhjälm med minimalt luftmotstånd om man blåser fram i 180. Men det gör inte jag.
Som igår, när jag och Tora cyklade till Sjöstaden och hälsade på lilla Iris. Tora sitter bak på min pakethållare, fastspänd i sin cykelbarnstol modell 198o (vi fick grannens gamla). Fram på min damcykel hänger cykelkorgen, lastad med skötväska och en potta. Vi vinglar fram i sakta mak. Både Tora och jag har våra strömlinjeformade cykelhjälmar på. Det ser ju inte riktigt klokt ut.

Sist ut

Iris

Så där. Nu är alla ungar här. Sist ut var lilla Iris som jag och Tora var och hälsa på i Sjöstaden idag. Åh jisses vilken söt liten unge. En massa mörkt fint hår och blåbruna ögon som snart kommer bli vackert pepparkaksbruna. Tror vi. Grattis igen Elin och Ralph.

Återigen måste jag få säga hur otroligt coolt gjort jag tycker att det är av sex barndomsvänner, att lyckas med att sätta varsitt barn till världen inom loppet av dryga halvåret. Och fifty-fifty blev det också. Tre killar och tre tjejer. Nu ska vi bara gifta bort dem med varandra också så vi får roliga släktmiddagar på vår ålders höst.

XL vs XS

Janne verkar vara lite ambivalent i sin kroppsuppfattning när det gäller mig. Först var det ju det här med att han köpte ett par mjukisbyxor till mig i storlek XL. När jag påpekade storleksvalet, tror jag mig minnas att hans kommentar var: "Men du måste ju få plats i dom!".
Men så häromdagen när vi varit på Barkaby Outlet och jag visade upp dagens fynd, två par flicktrosor från Polarn och Pyret för 25 pix, gör han plötsligt en helomvändning.
Jag: Titta vilka fina trosor jag hittade?
Janne: Fina! Men du, är dom inte lite små tror du?
Jag: Små?!
Janne: Ja, de ser faktiskt lite små ut.
Jag: De är Tora. Inte till mig.
Janne: Jaha. Men då passar dom nog.

Bajshumor

När jag läste det här, kom jag och tänka på en händelse som utspelade sig här hemma för några månader sedan. Det fanns nämligen en tid när man inte kunde lämna Tora och Signe ensamma tillsammans ens en minut, för Tora kunde vara så fasligt elak mot sin lillasyster. Hon kunde knappt gå förbi Signe utan att sparka på henne eller bita henne lite i låret. Således. Vart man en gick i huset, var man tvungen att ta med sig antingen den ena eller den andra. Jobbigt men funkis. Det som ibland blev lite problematiskt var toalettbesöken. Mina egna alltså.
Vid ett tillfälle hade jag dock lyckats med att smita in på toaletten alldeles ensam. Signe låg på en filt på golvet utanför toaletten och Tora var i sitt rum och pysslade med något. Lyckan blev dock kortvarig. Eftersom toalettdörren givetvis var öppen, såg jag hur Tora lämnade sitt rum och började närma sig Signe som låg där så liten och alldeles försvarslös på sin filt. Och där satt jag på toaletten med byxorna kring anklarna. Jag var tvungen att agera. "Tora", ropade jag."Tora kom". Ingen reaktion. Tora fortsatte att gå mot Signe och jag riktigt såg hur illviljan lyste i hennes ögon. "Tora", ropade jag igen, nu med lätt desperation i rösten. "Tora kom och titta när mamma bajsar!!"

Happy Birthday Mr President

Toras nya favoritfilm efter Djungelboken och Lilla Sjöjungfrun är Dumbo. Ni vet den där om den lilla cirkuselefanten som har så stora öron att han till och med kan flyga med dom. Och som alltid när Tora får en ny favoritfilm, ska hon förutom att se filmen femtioelva gånger om dagen, sjunga sånger från just den filmen i tid och otid. I Dumbofilmen har hon snöat in på födelsedagssången de sjunger för Dumbo i en scen av filmen. Det är inte den klassiska "Ja må du leva", utan den inte fullt lika vanliga "Ha den äran". Tora sjunger den tämligen ofta, och hon tar i för kung och fosterland. "Ha den ÄRAAAN lilla Dumbo. Ha den äran IDAAAAA", går hon omkring hemma och galer. Det är gulligt.

Det var dock inte lika gulligt när hon gjorde det härom kvällen när vi var ute på restaurang hela familjen. Eller jo, det var det, men jag befarade att de andra restauranggästerna inte tyckte det var lika gulligt som jag. Jag försökte få Tora att sluta sjunga. Det gick inte så bra. Tora var i sitt esse. "Ha den ÄÄÄRAAAN lilla Dumbo. Ha den äran IIIDAAAAA", fortsatte hon att vråla. Eftersom man inte vill ställa till en större scen än nödvändigt, tänkte jag att det kunde väl vara okej om hon sjöng, fast med lite lägre volym. "Du får sjunga Tora, sa jag. "Men du får sjunga lite tystare. Du får viska sången". Det är bara det att Tora inte riktigt vet vad viska betyder. Jag var tvungen att visa vad jag menade: "Ha den äran lilla Dumbo. Ha den äran idag", visksjöng jag och kände mig med ens väldigt fånig. Jag lät lite som Marilyn Monroe när hon sådär lite småporrigt visksjöng "Happy birthday... Mr President. Happy birthday to you" för president Kennedy. Det är faktiskt stört omöjligt att inte låta småporrig när man visksjunger. Även om man sjunger om Dumbo.

Roadtrip II

Vi är ganska så nyss hemkomna från andra delen av vår road trip. Den här gången gick turen mot Norrtälje där vi våldgästade Carro, Erik och lille Hugo. Sjukt trevligt. Såklart.

Vistelsens kvickaste var utan tvekan Signe. I morse vid frukosten, smaskade Signe plötsligt en grötkladdig näve i bordet. Tror ni inte att hon smällde en fluga med detta välriktade slag. En ganska fet och slö fluga, men ändå. I kid you not. Hon gjorde det. Som värsta Mr Miyagi.

Vistelsens harigaste var Tora. Hela eftermiddagen igår och hela förmiddagen idag, gick hon och sa: "Måste baaajsa". Men när det var dags att leverera, på den lite primitivare mulltoan, chickade hon ut. Sedan satt hon och småfjärta hela bilresan hem.