Prästbesök

Idag har prästen varit här och diskuterat upplägget inför Signes dop. När man har Guds utsända på besök i huset, vill man gärna att ens barn ska visa sig från sina bästa sidor. Därför tänkte jag att jag skulle förbereda Tora på att vi skulle få gäster när hon vaknade upp från sin eftermiddagsvila. Problemet var vad jag skulle säga. "Nu kommer det snart en präst hit som ska fika och prata lite med mamma", kunde jag ju inte säga. Nog för att Tora är rätt talför för sin ålder, men en präst tror jag faktiskt inte att hon vet vad det är. Eftersom jag inte hade en aning om hur gammal prästen var, ville jag inte heller säga tant. Om man är under en "viss ålder" (utan att trampa någon på tårna), är man liksom lite för ung för att kallas för tant. Tyvärr kan jag inga bra åldersneutrala ord för det täcka könet. Det skulle vara "tjej" då, men det låter ju skitfånigt. Således sa jag till Tora att en "flicka" skulle komma och ångrade nästan direkt mitt ordval. "Ska du ta på dig ett par byxor innan flickan kommer?", frågade jag Tora. "Inte byxor", svarade min dotter bestämt. Jag vågade inte fråga om hon ville sätta upp håret i tofs också. Tora fick således ta emot prästen byxlös och rufsig i håret.

När vi möter prästen i hallen säger Tora "Hej flicka" samtidigt som jag ser att Signe har en blöt bajsfläck mitt på magen. När sjutton hann hon med att bajsa?! Jag kollade ju blöjan nyss. "Kom in", säger jag till prästen. "Jag har precis upptäckt att jag måste byta en blöja men slå dig ned i köket så länge." Jag pekar med vad jag hoppas är en välkomnande gest in mot köket och den hinderbana av leksaker och smutsiga strumpor som köksgolvet utgör på vägen mot köksbordet. Jag lämnar prästen åt sitt öde och kilar upp och byter blöja och kläder på Signe. När jag kommer ned till köket igen har prästen klarat sig helskinnad fram till köksbordet där hon sitter fromt och väntar med Slash (vår gigantiska något korkade hankatt) i knäet.

Eftersom Signe har ätit upp alla bullar har vi tyvärr inget fikabröd att bjuda prästen på utan hon får nöja sig med en kopp kaffe. Tora får riskakor och lite mjölk. Vi fikar och börjar prata lite om dopet. Prästen har en broschyr med sig som handlar om dopceremonin. Hon berättar för Tora om dopfunten och om vattnet som ska hällas på Signes huvud. Tora pekar på bilderna och frågar väldigt intresserad. Jag myser. Vilket artigt barn jag har. Då fjärtar plötsligt Tora. En riktig brakfjärt. Och hon gör det på det där nonchalanta sättet genom att lyfta lite på ena skinkan. "Prutt!", säger hon. "Men Tora då", säger jag. Prästen säger lyckligtvis ingenting.

Så äntligen är det dags för prästen att åka. Tora är med och säger adjö i hallen. "Hej då flicka", säger Tora och vinkar, varefter hon frågar: "Åka bilen?" Ja, svarar prästen, hon ska åka bilen hem. Knappt har hon hunnit stänga dörren efter sig förrän Tora vänder sig mot mig: "Titta flickan åka bilen?". Jag suckar tyst för mig själv. Tora vill alltid stå i fönstret och titta på när våra gäster hoppar in i bilen, för att sedan vinka när de rullar iväg. Det är väldigt gulligt när exempelvis farmor och farfar åker hem, men nu är jag mer tveksam. Prästen kommer ju tro att vi är helt kockobello om vi står och stirrar på henne genom fönstret när hon kliver in i sin bil. Men Tora får som hon vill. Jag lyfter upp henne på byrån som står under fönstret. Hon vinkar så glatt mot prästen som vinkar lite förläget tillbaka. Själv gömmer jag mig bakom gardinen och hoppas på att jag inte syns.