Om helvetesbussar och tandläkare

Jag inser att jag blivit en riktig förortsmamma och att jag trivs riktig bra med det. Faktum är att jag försöker undvika att åka in till stan så mycket det bara går. I synnerhet sedan SL beslutade sig för att renovera hela Farstagrenen av tunnelbanan och ersätta tunnelbanetrafiken med bussar. Dessa ersättningsbussar är alltid sena och alltid proppfulla. Till brädden fyllda av arga, trötta och svettiga människor som står och svär över att de måste åka buss in till stan istället för tunnelbana. Sådana som jag med andra ord.
Men ibland bara måste man in till stan. Som idag när man får tid hos sin tandläkare inne vid Odenplan. På den varma och skumpiga helvetesbussen på väg mot Gullmarsplan, hör jag en pensionärstant säga med darr på rösten till sin vännina "I augusti får vi tunnelbanan tillbaka", varpå den andra tanten säger med ännu darrigare röst och med gråten i halsen "Ja, då blir livet lite lättare att leva". Det är jag och pensionärerna.
I övrigt är det lustigt att man med glädje hostar upp 1300 spänn för att besöka tandläkaren eftersom att man då äntligen får lite egen tid. Det har jag inte haft sedan Signe föddes. Trettio minuter fick jag vara där, hann precis blunda lite, sedan var jag tvungen att rusa ut på Odengatan och möta morfar som kom galopperandes med en skrikande Signe i famnen. Jag fick avsluta tandläkarbesöket liggandes i tandläkarstolen med en hulkandes Signe vid bröstet och tandläkaren petandes i munnen. Tack för att du försökte morfar!!