När man vänder ryggen till

I morse hade vi lite vardagsdrama här hemma. Medan jag kaosade runt, sen som vanligt, och försökte hitta några rena kläder att ha på mig, passade Signe på att fiska upp WC-blocket ur toalettstolen. Hon tyckte förmodligen att den var till förväxling lik en klubba, för när jag hittade henne satt hon lyckligt mitt på golvet och slickade på härligheten.

Efter några nervösa minuter av rundringningar, återfann sig dock lugnet. Det var absolut ingen fara (lite tensider rensar bara magen) men att jag "skulle ha koll på allmäntillståndet". Så idag har Signe haft en andedräkt som doftar lätt av citron, lite syntetiskt men ganska så fräscht!

Jag BEHÖVDE faktiskt ett par

Var i Farsta idag för att handla termobyxor och vinterjacka till Tora. Det känns nämligen inte riktigt rättvist att försöka få ner henne i samma overall som hon hade förra året, eftersom jag har en känsla av att den kan spänna lite i grenen i år.

Och eftersom Tora fick nya kläder, var det inte mer än rätt att jag fick prova lite saker jag med. Jag råkade nämligen få syn på ett par svarta jeans på Vila. Till ett mycket bra pris. Ivrigt bläddrade jag i högen med byxor. Jag hade precis fått tag på ett par, när den hjälpsamma expiditen pekade på en annan trave med lika prisvänliga svarta jeans av en annan modell.

"Dom här ska du prova. Vänta. Jag letar upp ett par till dig. Vad har du för storlek? 29 ?".
"Nej, 32 faktiskt".
"Jaha. Oj, det trodde jag inte".

Ahh. Som musik i mina öron. I morgon tänkte jag gå en sväng till systemet. Om de ber mig visa leg är lyckan fullständig.

BVC-koll

Igår hade Signe 10-månaderskontroll på BVC klockan "väldigt-väldigt-tidigt". 8.15 närmare bestämt. Jag räknade ut att jag borde lämna huset klockan halv åtta för att hinna lämna Tora hos dagmamman och inte komma (alltför) sent. Optimistiskt satte jag klockan på ringning klockan 07.00. Mohahahaha! När behövde vi vakna till väckarklocka sist i det här hemmet egentligen? Jag gissar på Dackefejden.

Nåja, trots att vi kom upp lååångt innan utsatt tid, blev det konstigt nog väldans stressigt. Men, under kan ske, och med ett par minuter till godo, kommer vi inflåsande till BVC-tanten.
Efter att ha konstaterat att Signe följer sina längd- och viktkurvor bra (surprise) är det dags för den lite mer kritiska utvecklingskontrollen.

Signe får först två träklossar, en i vardera hand: "Kan hon möjligtvis slå ihop dem?" Jodå. Med ett ljudligt "klonk" får vi godkänt. Sedan får Signe testa pincettgreppet: "Kan hon kanske plocka upp den här lilla kulan från bordet?", undrar sköterskan. Signe nyper tag i kulan mellan högra handens tumme och pekfinger och försöker genast stoppa in den i munnen. Ha! Överkurs. Och så kommer frågan jag väntat på: "Om du frågar var lampan är, pekar Signe på den då? Eftersom vi har övat så det står härliga till, kan jag stolt svara jajamänsan på det (om nu en gång av tre räknas).

Det här går ju fina fisken, hinner jag stöddigt tänka innan det plötsligt kommer: "Och så gillar hon att leka tittut-leken förstår jag?" Ehh. Hmm. Nja. Jag vet inte. Vi har nog inte lekt det så mycket faktiskt, erkänner jag lite förläget. BVC-tanten gör ett liten anteckning i sitt protokoll: "leker inte tittut-leken med sitt barn", och drar förmodligen djupa suckar inombords över dagens självupptagna föräldrar men frågar istället förhoppningsfullt: "Men om du bär runt på henne, då pekar hon kanske på en massa saker och vill att du ska berätta vad det är?" Jomenvisst. Nu för tiden har Signe allt som oftast sitt lilla ET-phone-home-finger utfällt i luften och om "hää dää, woaa woaa, baaa baaa" på bebispråk betyder: "snälla mamma, kan inte du berätta för mig vad det är? Och det? Och det? Jag är så nyfiken på världen", ja då gör hon det. Inte annars.

Nä. Nu blir det bootcamp för Signe inför ettårskontrollen i slutet av december. På den ska vi rocka. Eller hur Signe? Signe? SIGNE? Jaha. Hon är visst inne på sitt rum och böjer franska verb. Det var därför hon inte hörde när jag ropade.

Halloween

Idag är det Halloweenparty hos Toras dagmamma Agneta. Då ska man ha med sig utklädningskläder och ett glatt humör när man kommer på morgonen. Eftersom Tora har en liten svartvit-randig kjol och en matchande tröja, tänkte jag göra det lätt för mig och bara köpa en ögonlapp, så att hon kunde klä ut sig till en liten pirat.

Eller köpa och köpa, först frågade jag faktiskt min bror när han var här och käkade middag i förrgår kväll, om han händelsevis hade en pirat-outfit hemma och om Tora i så fåll kunde få låna ögonlappen. Min bror bara tittade på mig som om jag var dum i huvudet och sa: "Och varför skulle jag ha det?".

Nä, varför skulle han ha det? Det blev till att traska till ICA Bea dagen efter. På ICA Bea har de allt. ALLT. Jag svär. Och det de inte har, är inte värt att ha. Således kunde jag nöjd gå hemåt med en ögonlapp samt ett tillhörande litet svärd och en krok (en som som pirater har i stället för hand ni vet). Man fick nämligen allt i ett litet kit för 29 spänn. Är inte det snuskigt billigt? Återigen. ICA Bea.

Glädjen över fyndet varade dock inte särskilt länge, eftersom jag redan i morse började ångra mitt val av outfit. Tora, iklädd sin lilla piratdress med ögonlappen på, började vifta vilt med svärdet i hallen och det tog inte lång stund innan hon fastnade med kroken i skohyllan med ett: "Mamma hjälp. Jag sitter fast". Fast världens sötaste lilla pirat tycker jag allt att hon var. Och när jag, innan jag lämnade henne, förmanande sa: "Om Agneta säger att du måste lägga svärdet på hatthyllan ett tag, då måste du göra det", så nickade hon så lillgammalt hon bara kunde.

Hoppas hon kommer hem med mycket godis!

I´m so crazy

Jag har varit en sådan där person som sökte lite spänning då och då. Ni vet, hoppa fallskärm- och klättra i berg ibland-typen. Men allt det där försvann när jag fick barn. Det är liksom inte riktigt lika kul längre, att hänga 20 meter upp i luften i ett tunt litet snöre längs en klippvägg, när man har en liten krake hemma som väntar på en*.

Fast ibland visslar det till runt öronen även nuförtiden. Vet ni till exempel vad jag gjorde för crazy grej igår, när Signe och jag var på Ica Maxi och storhandlade? Jo, och håll i er nu.
Det såldes blomsterlökar på lösvikt. Jag köpte ett par hekto tulpaner, vårstjärnor, ryska blåstjärnor** och pingstliljor, men just på lådan med pingstliljelökarna, hade bilden på själva blomman trillat bort. Man kan säga att det enda jag vet om pingstlijor är kilopriset på lökarna. Jag har ingen a n i n g om hur en pingstlija ser ut. Ingen. Som. Helst. Aning. Jag vet inte ens vilken färg de har. Fatta GALET det kan bli i rabatten i vår! Gud att man vågar alltså. Tänk vad grannarna kan komma att säga.

Jodå. I still got it in me.

*och då menar jag inte Janne
**visst låter det som om jag köpt anabola steroider. Det har jag inte.

Nej det är ju mamma!

I söndags när jag kom hem från träningspasset och stod och tog av mig ytterkläderna i hallen, hörde jag Janne säga till Tora inne i vardagsrummet:

"Vem tror du att det var som kom hem nu då?".
"En ELEFANT!", föreslog Tora förtjust.

Jamen tack för den, tänkte jag i mitt stilla sinne. Jag som precis varit och tränat och allt. En elefant! Bah!

"Nej, ingen elefant", sa Janne. "Gissa en gång till".

I det läget kände jag att det var bäst att jag visade mig, så att jag slapp få en liknande pik kastad rakt i ansiktet en gång till. Det finns ju någon slags gräns för vad man orkar med på en och samma dag. Jag tittade in i vardagrummet med ett:

"Hej Tora", varpå Tora tittade på mig och glatt utbrast: "MORFAR!".

Som ni märker fullkomligen rasar komplimangerna över mig här hemma.

Sömnbrist

Jag vet att det har varit ett evigt gnällande på den här bloggen om Signes sömn, eller snarare brist på sådan. Jag har väl inbillat mig att vi har ett barn som sover lite krassligt. Så att säga.

Men så var vi på dop i helgen. Där träffade vi bla Jannes kusinbarn Hugo med föräldrar. När Hugo, som nu är nio månader, var lite mindre sov han typ tjugo minuter i stöten. Lite jobbigt kan man tycka, och därför frågade jag Hugos mamma Maria, hur Hugo sov nuförtiden.
"Jo", svarade Maria. "Han sover ungefär fyra-fem timmar..", varvid jag tänkte att det låter ju ungefär som Signes nätter, hon sover ungefär fyra timmar innan hon behöver vyssjas om. Men jag hann inte säga något innan Maria tillade: "..per dygn".
"PER DYGN!", utbrast jag i förskräckelse. "Hur menar du då?".
"Ja, han sover oftast mellan typ 19.30 och 21.30 och sedan ett par timmar till mellan 4 och 6. Har vi tur sover han ca 20 minuter på förmiddagen också".

Sweet Jesus. Signe framstår ju som rena rama narkolepsi-bebisen i jämförelse. Det är tur för Hugo att han är så söt och glad. Då kommer man liksom undan med sådant här.

Say smile!

Idag på förmiddagen kom jag iväg tränade. Blek, hålögd och in till döden trött (eftersom Signe haft en av sina jag-ska-banne-mig-vara-vaken-ett-par-timmar-mitt-i-natten-nätter), stapplade jag mig fram till receptionsdisken och mumlade: "Biljett till bodypumpen tack", bara för att upptäcka att mitt 10-klippskort var slut.

Gah! Nåja, efter lite snabb huvudräkning (så snabbt man nu kan räkna med en amningshjärna som blott har fått ca fyra timmars vila under natten), kom jag fram till att det nog lönade sig för mig att betala månadsvis ändå. Bara jag tränar minst sju gånger i månaden så. Och det ska man väl fixa.
Medan jag som bäst stod där och försökte läsa avtalet jag skulle skriva under, höll tjejen i receptionen på och fipplade med någon mackapär som stod brevid kassan. Jag kastade ett osminkat öga mot hennes fnulande. Vad höll hon på med? Jag lutade mig lite intresserat framåt så att det droppade lite regnvatten från mitt feta, otvättade hår ner på receptionsdisken.

"Sådär", säger hon plötsligt. "Nu har jag tagit ett kort också". Jag hinner inte ens börja fundera på vad hon menar med det, innan hon räcker över mitt nya gymkort. Med en nytagen bild av mig på och allt. Mackapären hon höll på att pilla med var såklart en webkamera.

Behöver jag tillägga att jag tecknade upp mig för ett årskort. I tolv jävla månader till ska jag dras med det där kortet, där jag ser ut som jag nyss kommit ut ur dödskallegrottan. Nåja, som tur är ser man knappt att det är jag på kortet. Hoppas jag.

Morgonens kommentar

När vi i morse ligger kvar i sängen och myser (om man nu kan kalla det att ligga och mysa när klockan är 06.44 en lördagmorgon) kastar Signe trånande blickar mot mitt nattduksbord. Där finns så många spännande saker att leka med bita och riva i. Fjärrkontroller, handkrämstuber, böcker, och tidningar. Men också en liten leksaksgris som Tora placerat där. När Signe i princip tjuter av ilska över att hon inte får leka med mammas saker, ger jag henne grisen och säger: "Jag vet att det finns många fina saker att leka med men du får nöja dig med den här grisen", varpå Janne säger: "Är det så din mamma säger till dig också?"

Barnsäkert

När jag var och fick fotvård sist, fick jag med mig en hel påse med små skalpeller av min snälla fotvårdare, så att jag kunde karva lite på min enorma fotvårta* själv. Nu är den påsen spårlöst försvunnen.

Om det känns bra att en liten påse med sylvassa skalpeller är på vift i ett hem med klåfingriga små ungar? Inte särskilt faktiskt!

*Ni som tycker att jag hänger ut alla i den här familjen utom mig själv. Nu måste ni väl i alla fall hålla med om att så inte är fallet längre?

En omröstning

Min käre man påpekade igår att jag stavat ordet bälgat fel i det här inlägget. Jag har tydligen stavat det som bäljat. Ja, ja, han må ha rätt i det. Men jag b r u k a r inte stava fel särskilt ofta, och jag
t y c k e r inte att stava det bälja ser helt galet ut, så därför tänkte jag prova mig på en liten omröstning. Jag har tänkt att jag ska testa den funktionen ganska länge nu, men inte haft något vettigt att be er rösta om. Men nu så äntligen. Kolla längst upp till vänster på sidan*. Den o t r o l i g t spännande omröstningen pågår till och med den 30/10.

*Egentligen skulle jag vilja ha den här omröstningen i själva inlägget. Hur gör jag då? Hilfe?

Passa dig!

Sweet Lord Almighty! Idag vet jag vad trötma innebär. Klockan 01 inatt vaknade jag av att Signe stod upp och joddlade i sin säng. Efter att ha kånkat över henne till oss, ammade jag henne först på ena bröstet. Sedan på andra. Man kan säga så här. Hon blev inte så trött av det. Elaka tungor gör gällande, att jag vid 05-tiden väste något i stil med: "ungjäkel, om du inte somnar nu så slänger jag ut dig genom fönstret". Och Eftersom Signe faktiskt somnade strax därefter, slapp jag göra just det. Skönt. Mindre skönt att Tora vaknade klockan 07.

Nu ska snart Tora lämnas hos dagmamman. Därefter ska Signe och jag gå hem och försöka sova igen. Den som ringer hem till oss då, lovar jag att personligen kasta ut genom fönstret.

UPDATE: Nu har vi sovit i nästan 1,5 timme, Singan och jag. Så nu kan ni börja ringa igen.

Signe och tandborsten

Det fanns en tid när Janne och jag gick runt här hemma och en smula oroligt sa till varandra: "Så där snäll som Signe är kan man bara inte vara. Hon finner sig ju i allt". När Tora svartsjukt ryckte saker ur Signes händer, sa vi till Tora mest för ordningens skull för Signe, hon brydde sig inte. Hon bara skrattade och började tugga på en ny leksak.

Man kan säga att den tiden är förbi. Signe-liten verkar ha jobbat hårt på sin dumsnälla sida och istället utvecklat ett sjuhelsikes humör. Satan i gatan vad arg hon kan bli när man tar något ifrån henne nu för tiden. Av någon anledning blir hon speciellt arg när man snor tandborsten från henne. Min eltandborste är den klara favoriten. Den kan hon släpa runt i huset en hel kväll. "Klonk, klonk", låter det när hon kryper runt med den i ena handen. Man hör på lång väg när Signe-liten kommer krypande. Onekligen mycket praktiskt.

Hela den här tandborst-fetischismen är för övrigt mycket praktisk. När helst jag önskar några minuters lugn och ro, vänder jag helt enkelt upp och ned på tandborstmuggen och sprider ut hela hushållets tandborstar framför Signe. Att man sedan får plocka bort blått ludd tillhörande vår heltäckningsmatta mellan tänderna, ja det får man helt enkelt leva med.

Minisemster II

Nu är vi äntligen hemma igen. Har ni varit bortresta, undrar ni förstås? Jomen ser ni, det har vi. I måndags morse stuvade jag in tjejerna i bilen och så for vi iväg på en mysig liten minisemester till före detta systrarna Olsons landställe utanför Flen.

Eftersom Tora är så fruktansvärt åksjuk, drog vi iväg innan frukost. Eller rättare sagt, Tora fick ingen frukost, eftersom den ändå bara brukar vända och komma upp igen efter ca 10 minuters bilfärd. Signe fick dock sin sedvanliga morgonvälling och jag bäljade som vanligt i mig tre koppar kaffe innan avfärd, vilket visade sig vara synnerligen orutinerat. Redan i Södertälje var jag kissnödig. När vi körde av E20 och svängde in på väg 55 mot Flen, var jag tvungen att tänka på jättetorra saker (typ gamla skorpor och Bosse Ringholm) för att inte kissa ned hela förarsätet. Eftersom Signe sov hade jag undvikit att stanna för kisspaus på någon av bensinmackarna längs E20 och istället tänkt att "jag klarar mig nog". Men det gjorde jag inte. När det endast var ett par mil kvar, var jag helt enkelt tvungen att svänga in på en av de parkeringsfickor som finns med jämna mellanrum längs vägen. "Mamma kommer snart", sa jag till Tora och pep ut ur bilen.

Då jag inte gillar tanken på att lämna mina barn ensamma i bilen, ville jag inte gå in i skogen. Dessutom var det inte så mycket skog att tala om. Några klenar tallar bara, utspridda i lingonriset. Inget som direkt skulle skyla min bleka breda ändalykt i alla fall. Jag tittade snabbt längs vägen. Ingen bil där och ingen bil där. Resolut drog jag ned byxorna och satte mig att kissa precis brevid bilen, i höjd med passagerarsätet. Tora tittade med stora ögon. "Vad gör mamma?", nästintill mimade hon genom bilrutan.
Eftersom jag kände att det här förmodligen skulle kunna bli en ganska pinsam upplevelse, kissade jag så fort jag bara förmådde. Förmodligen var jag så inne i den här kissa-fort-proceduren att jag först inte kände det. Att jag satt mig och pinka, rakt i en brännässla.

"Brännässla?", sa Elin när jag kom fram. "Bränns de så här års?". Jo, kan jag säga. Det gör dom!

Alternativ gympa

Tora har börjat med gympa. En gång i veckan packar jag hennes lilla ryggsäck med en vattenflaska och strumpor med halkpluttar på när hon går iväg till dagmamman, för att hela barngruppen ska iväg på gympa senare under dagen. Jag har alltid undrat vad man egentligen gör för gympa när man är 2,5 år. Nu vet jag.

Häromdagen fick jag nämligen för mig att jag skulle vara lite duktig och göra lite situps och armhävningar hemma i vardagsrummet. "Kom", sa jag till Tora. "Vill du vara med mamma och gympa". "JAAAA", skrek Tora glatt till svar. Jag lade mig bekvämt till rätta på golvet för att påbörja den första situpen. Tora däremot, ställde sig med ryggen mot ena vardagsrumsväggen och ropade: "Kom då alla mina små kycklingar" och sprang sedan med ett glatt tjut så fort hon kunde till andra sidan väggen.

En sådan gympa vill jag också gå på. Det verkar mycket roligare.

Våga vägra postorder

Jag har beställt lite nya kläder på postorder. Tora har nämligen blivit så fasligt lång på senaste tiden, att alla byxor hon hade i våras nu fladdrar kring vristerna. Och när jag ändå höll på att beställa kläder till Tora, passade jag på att klicka hem lite kläder till mig, bla en fin klänning. Eller så var det så, att jag fick syn på klänningen och bara måste ha den och sen beställde lite kläder till Tora av bara farten. Så kan det också ha varit.

Hur som. Kläderna kom i fredags. Lyckligt slet jag upp paketet och drog på mig klänningen. Den satt oroväckande tajt över armarna. Det kan visserligen ha sin förklaring i att jag blivit så oerhört vältränad på sistone, men att klänningen smet åt en aningens för hårt även runt midjan kunde jag tyvärr inte bortförklara av samma anledning. Besviken och lite ledsen började jag dra av mig klänningen igen. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Klänningen var rent ut sagt skittrång. När jag fått den halvvägs över huvudet satt den ohjälpligt fast. Jag fick varken av den eller tillbaka den igen. Den satt som en välskräddad broderad tvångströja och höll mina armar sträckta över huvudet som i ett skruvstäd. "Janne hjälp!", skrek jag i panik. Janne kom genast till min undsättning: "Vad är det?", frågade han. "Dra av mig fanskapet", skrek jag någonstan inifrån alla volanger. Janne började dra klänningen över mitt huvud, varvid han konstaterade: "Vilka tajta kläder du har köpt".

Ja men va fan. Det. Var. Inte. Menat. Så.

Köttgryta

Vi väntar gäster ikväll, och Janne är mäkta stolt över sin köttgryta. Gjord på högrev som kokat läääääänge. Tora får äta lite tidigare än oss andra, för att inte balla ur i förtid. Janne lägger för henne av grytan. "Köttet är lite varmt nu, så att du inte bränner dig", varnar han och tillägger sedan: "Och så är det väldigt mört. Så att du tänker på det. Det är jättejättemört".

Parkeringsbekymmer

Vi har ett riktigt stolpskott till granne. I alla fall parkerar han som ett. Hans bilar står alltid parkerade precis utanför vår garageinfart så att man får trixa och fixa sig ut. Ni vet: backa två centimeter, stanna och vrida på ratten, köra framåt två centimeter, stanna och vrida igen, backa två centimer till osv, till dess man äntligen kan köra iväg. Fly förbannad.
Precis så var det häromdagen när jag och tjejerna skulle iväg på något ärende. Men för att göra det lite extra irriterat, satt Tora där framme i sin bilbarnstol och upprepade som en liten papegoja, medan jag ömsom körde framåt, ömsom bakåt, vände, vred, svor och svettades: "Kan du inte mamma? Kan du inte?"

Och ändå tycker jag mig vara rätt okej på att parkera bilar. Fast lika bra som Janne är jag inte*. Om man bortser från den lilla parkeringsgarageincidenten, så är han faktiskt en fena på att parkera bilar, speciellt på att fickparkera dom. I de mest minimala luckor kan han trixa in vår pansarvagn till Saab, och så gott som alltid på första försöket. Aldrig att han behöver göra om hundra gånger, som en annan.
Fast en gång har jag faktiskt sett honom lite småstressad i en fickparkeringssituation. Då fick han köra fram och göra om proceduren HELA TRE GÅNGER. Det var när vi skulle parkera bilen utanför Karolinska när Signe skulle födas och jag satt i baksätet, profylaxandandes öppen 8 cm** och mellan värkarna flämtade fram: "Jag menar inte att stressa dig älskling, men du får gärna skynda dig lite nu. Jag tror att hon tittar ut när som helst".

*Ja, jag skriver det här helt frivilligt. Inte på något sätt hotad eller så.
**För er noviser inom barnafödande. Man börjar på 0 centimeter och slutar på 10 centimeter. 8 centimeter betyder alltså att ungen ploppar ut när som helst. Typ. Även om valet av ordet "ploppa" kanske inte var det som bäst beskriver hur det faktiskt går till.

Hockeyfrilla

Jag har ju tidigare nämnt Toras ovilja till att tvätta håret. Därför gör vi det inte i onödan. Så att säga. Men när vi väl gör det, får Tora ett ovanligt volyminöst hårsvall. Inte helt olikt Sarah Connor i den första Terminator-filmen. Hej, hej hockeyfrilla!

Sarah Connor as a young girl

Snygg tröja. Måste-ha-faktor på den.

Jag inser nu att Tora har en hel drös med look alikes. Jag har samlat dem alla under en och samma etikett. Only for you.

Välkommen hem

Igår kväll kom Janne hem efter att ha varit bortrest med jobbet sedan i måndags morse. Det var verkligen inte en dag natt för tidigt. För det är nätterna som är värst. Dagarna är ju precis som vanligt. Men nätterna. Herregud. Nätterna.

Första kvällen när jag gick och lade mig, hade jag knappt släckt sänglampan innan de olustiga tankarna kom farande. Vad gör jag om det plötsligt står en inbrottstjuv vid fotänden av sängen, eller en galen yxmördare för den delen. En galen yxmördare som liksom har spionerat på oss och vet att Janne är bortrest just ikväll och att det där inne i huset ligger en ensam kvinna och två små försvarslösa barn. Detta ligger jag alltså och funderar på, trots att vi har inbrottslarm och att jag har larmat hela källaren och nedervåningen. Om någon så andas där nere kommer hela huset att börja tjuta. No chans in hell att en galen yxmördare kan smyga sig in i huset, utan att jag (och hela grannskapet) vaknar. Men man veeeet ju aldrig, så jag går upp ur sängen och stänger trappgrinden, så att den galna yxmördaren ska sinkas tillräckligt mycket för att jag ska hinna få upp båda barnen ur sängarna och låsa in oss på toaletten. Nöjd återvänder jag till sängen.

Det är då jag börjar fundera på om det var ett så klokt beslut att stänga trappgrinden ändå. Tänk om det börjar brinna och vi måste fly nerför trappan. Ihjälhuggen med yxa eller brinna inne. Ihjälhuggen med yxa eller brinna inne. Som en pest-eller-kolera-lek. Fast på riktigt.
Det måste finnas något sätt att fly huset från övervåningen? Från toalettfönstret kanske. Därifrån kan man hoppa ned på altantaket. Det är bara någon meter ned. Det klarar man. Fast det verkar ju lite rått och en smula ohjärtligt, att bara liksom k a s t a ned Tora och Signe och sen hoppa efter själv. Och inte kan man fira ned dem i lakan heller. Dom är liksom lite för små för att ha vett nog att hålla i sig. Då kommer jag på den briljanta idén att man kan stoppa in dem i ett påslakan och liksom hissa ned dem på altantaket. Och sen hoppar jag efter. Vilken utmärkt plan. Nu kan jag koppla av. Äntligen.

Hmm. När testade vi brandvarnaren sist? HERREGUD. Vi har ju bara EN brandvarnare, som visserligen sitter på övervåningen där vi sover, men ändå. Man borde ju ha en på varje våningsplan. Minst. Fan också. Säljer de brandvarnare på bensinmacken tro?
Fast där sansar jag mig. Jag kan ju inte slita upp ungarna ur sängarna mitt i natten och åka och handla extra brandvarnare, för att det kanske eventuellt kan börja brinna just inatt. Det verkar galet. Faktiskt en smula hysteriskt, if you ask me. Det får vänta till i morgon. Om vi lever då.

Och det gör vi ju. Såklart. Och eftersom jag natten innan faktiskt utarbetade den perfekta flyktplanen (som fungerar på båda yxmördare och bränder) och under dagen hann med att både köpa och installera nya brandvarnare, kunde jag faktiskt sova lite lugnare natt nummer två. Halleluja.

Om jag funderar på att gå i terapi undrar ni? Jomenvisstserru. Any day now. Any day.

Improvise and overcome

Vad gör man när det börjar närma sig middagstid och man fortfarande har hela undervåningen full med byggjobbare?
Jo, man tassar ned i köket, smygkokar sig lite snabbmakaroner och har sedan pickning på övervåningen. Att man sedan har prinskorvar intrampade i mattan och ketchup på tapeten får man helt enkelt leva med.

Som vitt vin och räkor ungefär

Från högsätet

Alltså, kolla gaddarna. Och gluggen.

Alla var där

Idag har hela bebismaffian huserat hemma hos Malin och Simon. Ja, nästan i alla fall. Folke fick vara hemma med snorig näsa. Den som tog det hårdast var nog Signe. Det märktes liksom på henne att det var något som fattades. Hon är helt enkelt inte hel utan honom.

Men vi morsor börjar bli gamla i gemet. Det märks. För bara några månader sedan ventilerade vi sovrutiner, smakportioner och bajsblöjor när vi träffades. Idag diskuterade vi mest vilka behandlingar man skulle unna sig på den stundande spahelgen och på vilken restaurang vi ska ha vår årliga tjejträff, samt huruvida man skulle gå ut efter middagen och stuffa* eller inte. "Man kommer ju inte direkt vara ute och nattsudda", råkade jag säga, varpå fyra på egentid svältfödda småbarnsmammor hugger direkt, som kobror, och svarar i mun på varandra: "Tala för dig själv hörru!".

Malin och Simon

Simon gör push ups

Jenny och Elin

Carro och Hugo

Elin och Iris

*Det faktum att jag kallar det "stuffa", antyder att jag inte varit ute och, ja stuffat, på ett tag.

Godnattsaga

Tora älskar att läsa böcker, eller snarare, hon älskar att bli läst för. Och varje kväll läser vi godnattsagor innan läggdags. Det är väldans mysigt tycker jag, men framförallt tycker Tora det. Om hon fick välja, skulle vi läsa böcker till dess solen går upp igen. Men det går ju inte. Någon bok måste vara den sista för kvällen.
Senast nu ikväll sa jag exempelvis till henne: "Nu får du välja en bok till Tora. Det blir den sista. Välj EN". Tora går fram till bokhyllan, står där och låter blicken svepa fram och tillbaka över bokryggarna. "Ehm, ehm, ehm", velar hon. "Kom igen nu Tora. Välj en", tycker jag. Men hon låter sig inte jäktas. Om man bara får välja EN bok, då jädrar måste den vara bra. Till slut pekar hon med sitt lilla finger och utbrister glatt: "Den DÄR!!".

Mmm, men hurra vilken bra bok. Djurens Fantastiska Värld, Min första uppslagsbok om djur. 301 sidor och 650 foton, från afrikansk buffel till öring. Jag läser: "Den afrikanska buffeln är ett av de mest imponerande djuren på Afrikas savanner. Hjordarna är mycket välorganiserade, speciellt när de ska jaga bort rovdjur"...

Men snark alltså. Nu ångrar jag att jag inte köpte den där boken jag hittade på second hand-butiken för ett tag sedan. Tummens mamma slutar röka. My God. DEN hade varit humor att läsa. För inte har ni väl glömt Tummen?

Dementi

Janne har typ tvingat mig att fotografera vår bil och lägga ut bilden på bloggen, så att ni ska se att den lilla krocken i parkeringsgaraget inte var så farlig som jag låtit påskina. Eller nej. Det har han inte. Inte direkt. Men jag kan typ ana att han gärna vill att jag gör det. Så nu gör jag det. Och som ni ser, inte en skråma. Men ni skulle se den a n d r a bilen...

Helst inte

Signe har nu även två tänder i överkäken, förutom de två hon haft i underkäken i några månader nu. Och att kalla dem för risgryn är inte riktigt rättvist tycker jag. Det är med dödsförakt jag stoppar tutten i hennes mun. Nu skulle blodvite kunna uppstå.

Fotogenique (eller hur fan det stavas)

Idag när vi var i Tyresta By med bästa Magnus, Ulrika och Olivia, tog Janne kort, efter kort, efter kort på mig och Signe. Efter varje gång tittade han på displayen på kameran och skrattade högt och länge. Till slut var jag ju tvungen att fråga vem det var av oss som blev så dålig på bild, jag eller Signe. "Du såklart", skrattade min man till svar. Meh! Shyrro liksom!
Men nu när jag tittar på korten ser jag f-n ingen skillnad. Och l ä t t att jag kan hålla mig för skratt alltså. Men jag kanske inte har någon humor jag. Nåja. En väldans trevlig dag var det i all fall.

Ha ha ha! Du ser ju för tokig ut alltså. Måste ta ett till.

Men hur ser du ut människa?!

Försök se normal ut nu.

Ha ha ha. Skärp dig. Jag garvar på mig.

Du simmar ur bild Kaj Signe

Sådär! Det där får duga. Jag orkar inte ta fler kort nu.

Tora blev i alla fall bra på första försöket.

Mohahahaha... Han ser ju för ROLIG ut alltså ;)

Det är inte alla som visat nassarna på Willys

HERREGUD! Gick det verkligen en hel dag igår utan att jag gjorde ett endaste blogginlägg. Nu känner jag mig ju tvungen att sitta här på morgonkvisten och tvångsblogga lite om lördagens bravader. Dagen som förmodligen kommer gå till historien som den mest effektiva någonsin, ja i alla fall för en småbarnsfamilj räknat. Den förmodligen-mest-effektiva-dagen-någonsin, sammanfattas bäst i punktform. Effektivt och lättförståeligt.

• Morfar kommer och hämtar Tora för en mysig morfar-Tora-dag, vilket betyder åka tunnelbana, mata fåglar och äta korv och makaroner. Toras tre bästa grejjer. De hinner knappt stänga ytterdörren bakom sig, förrän resterande delen av familjen kastar sig in i bilen.


• Sladdar in på Fredells parkering, bara för att tjugo minuter senare kliva ut genom dörrarna till byggvaruhuset med fondtapeter till köket.


• Bränner vidare till Willys för storhandling. Signe känner sig lite förorättad för att inte ha fått vara med och bestämma upplägget för dagen. Det här INTE hennes föreställning om den perfekta lördagen. Jag tröstammar henne lite, sittandes på en lastpall vid drickabackarna. Allt är förlåtet för en stund.


• På väg ut från parkeringsfickan i parkeringsgaraget, backar Janne inte helt olikt en blind höna rakt in i sidan på en förbipasserande bil. Ni som känner Janne, förstår varför jag var t v u n g e n att lägga till den här punkten. Påminn honom dessutom gärna om denna händelse.


• Hem igen för en snabblunch och låta Signe sova en stund. Tora kommer hem igen med morfar i släptåg.


• Hela familjen susar iväg till IKEA. Morfar får inte följa med, eftersom han bara hade sinkat oss*. Tänk typ "Vi hade i alla fall tur med vädret". På IKEA köper vi bla ny madrass till Toras säng. Tora mutas hela varuhusbesöket med löfte om kanelbulle i cafeterian. När vi kommer till fiket väljer Tora istället morotskaka. Först när hon mumsat i sig den börjar hon tjata om bulle.


• Hemma igen klockan halv åtta. Välling och läggdags. För barnen alltså.
• På natten kissar Tora ner hela madrassen. Den gamla utan kisskydd. Vi hann aldrig byta. Perfect ending på en rätt maxad lördag.

Och nu.. söndag!

*Nej, det hade han inte, men det lät roligare så här.

Till Janne

Det gick ju bra det där. Nu är mormor här. Med presenter till både Tora och Signe. Undrar just om det funkar på äkta män också?

Janne, om du läser det här innan du går hem från jobbet: Köp med dig en present hem till mig. Jag råkade visst få för mig att jag skulle få en.

Friskus

Idag har faktiskt Tora fått gå till dagmamman, trots att hon inte var helt feberfri riktigt hela gårdagen. Det var för att Signe fick sin feber igår, och det var ingen bra kombination: Signe-liten varm, trött och gnällig, bara någotsånär tillfreds om hon fick klamra sig fast som en liten schimpansunge på mig, och så Tora, endast lite småfebrig med oändligt mycket överskottsenergi. Man kan säga att Signe klättrade på mig och Tora på väggarna. Eller så tog hon på sig finaste kalashatten, sminkade sig lite med tuschpennan, satte sig demonstrativt på golvet och sa: "Hej då. Nu åker vi på utflykt" och syftade på leksaksgrisen som hon stoppat i necessären hon har i handen. Den var tydligen roligare sällskap än tråkiga mamma och gnälliga syrran.

Och så här snygg tyckte hon att hon var i morse när hon skulle gå. Det var för övrigt länge sedan hon var så ivrig att komma iväg. Det krävdes i princip inget tjat kring någonting. Jo förresten, lite kring toalettbesöket, men då körde jag mitt favoritknep: börja prata om någonting annat så att hon helt glömmer bort att hon ska trotsa. När Tora började sitt "INTE kissa...", avbröt jag helt enkelt henne mitt i meningen med ett: "Vet du vem som kommer och hälsar på idag? Mormor! Roligt va? Och vet du, hon kommer att ha en present med till dig. För att du har ju varit lite sjuk".

Så mormor, om du hinner läsa det här innan du går från jobbet. Du måste köpa en present till Tora. Jag råkade visst säga att du skulle ha med dig en när du kommer.

Handtag, famntag..

När jag tänker efter, är det är inte så konstigt att Signe-liten är mammig . Sedan hon föddes har vi gjort nästan allt ihop. Till och med när jag duschat har hon allt som oftast varit med. När hon bara var ett par månader gammal, var hon nöjd med att ligga på skötbädden på golvet brevid duschen, men nu när hon kryper runt och nästintill går, funkar inte det så bra. Så hon får duscha med mig. Kombinationen ostadiga ben och väldigt hårt klinkergolv, tycker jag dock inte är särskilt betryggande. Därför duschar jag nu oftast stående på knä, så att Signe kan klänga lite på mig samt att jag kan ta emot henne om hon skulle trilla.

I och med detta har jag upptäckt en högst besvärande sak. När Signe ställer sig upp eller när hon behöver något att hålla sig i för att hålla balansen, grabbar hon gärna tag i mina tuttar.
Jag vet inte vad jag tycker är jobbigast med detta. Det faktum att hon drar sig upp i mina tuttar, eller att de efter att ha ammat två barn, funkar utmärkt att använda som handtag.

Spooky indeed

Minna berättade igår om att vi pratat om spöken, och jag hade först inte tänkt återge här vad vi pratade om, men så läser jag på mina favoritbloggar om den ena kusligheten efter den andra. It´s a sign! Så jag berättar väl då. Annars kanske andarna blir arga. Men ni som sover ensamma ikväll och ni som har erkänt svaga nerver, läser vidare på egen risk. Okej, med det sagt. Så här var det:

Tora har i ett par veckors tid sagt att hon tycker det är läskigt att gå och lägga sig och vara ensam i sitt rum. "Lite läskigt", brukar hon säga och titta på en med ledsna ögon, och jag tror faktiskt att hon tycker att det är lite läskigt på riktigt, för ibland har det även trillat en liten tår nerför hennes runda kinder.
För några kvällar sedan var det precis så. Vi hade just burit tillbaka Tora till hennes säng efter att ha låtit henne mysa inne hos oss ett tag för att hon var lite rädd. Knappt hade vi lagt oss i sängen igen förrän vi hör ett jättekonstigt skrik. "Vad var det?", ryckte jag till. "Måste ha varit någon av katterna", svarade Janne tvekande. "Nej, De är ute båda två. Det kom från Toras rum". Jag går in till Tora som jag hittar sittandes på sängkanten. Hon bara sitter där stilla och tittar på mig. "Var det du som skrek Tora?". Tora svarar inte utan kryper bara upp och lägger sig i sängen igen.

Den natten vaknar jag klockan halv fyra av att jag hör något som knackar i väggen. Är någon av tjejerna uppe, minns jag att jag tänker och går upp för att se efter. Jag kikar först in i Toras rum, och finner henne sovandes så sött. Likaså Signe. Konstigt, tänker jag. Kan jag ha drömt det? Nej. Det var ett rätt tydligt ljud, sådant man inte drömmer. Nåja, det är inget jag kan göra åt saken nu, så jag går och lägger mig igen, även om det inte känns riktigt bra.

Morgonen efter är allt som vanligt. Tora är på trotshumör och sätter sig lite på tvären vad vi än gör. När vi så äntligen är klara med morgonbestyren och går från övervåningen ner till hallen, får Tora för sig att lite trotsigt vända mitt i trappan och springa upp igen. Men jag hinner inte ropa på henne förrän hon självmant stannar till, tvärvänder och går ner igen, så fort hennes små ben tillåter. "Lite läskigt", säger hon och ser på riktigt rädd ut. Jag väntar på henne nere i hallen. "Vad är det som är läskigt?", frågar jag henne och känner hur olusten börjar komma krypande. Tora tittar på mig med allvarlig blå blick, och så viskar hon: "I see dead people". Nääe, det sa hon inte. Då hade jag kissat på mig. Men hon viskade faktiskt (och det var läskigt nog): "De sover i min säng". "Vad sa du?", frågar jag. "Vem sover i din säng?". Tora viskar något igen som jag inte riktigt hör vad det är. Något med säng är det i alla fall. "Jag hörde inte vad du sa Tora. Vem är i din säng. Vad är det som är läskigt?". Men då är allt som bortblåst. Tora har börjat retas lite med Signe som skrattar där hon sitter i mitt knä. Vi är dessutom sena till dagmamman och måste skynda oss för att hinna.

Men vad läskigt va? Tänk om vi fått en synsk unge. En sådan här.

Minna berättade något ännu läskigare. Men det får ni fråga henne om.

Mammagris

Om Tora är pappig, så är Signe å andra sidan extremt mammig. Det har hon varit ända sedan den dagen hon tittade ut mellan mina ben. Jag tror att det är för att jag har tuttarna. Nu ammar jag visserligen inte så mycket längre, men det bryr sig Signe inte så värst mycket om. "If you got the boobies, you got the good stuff". Och nu är faktiskt mammigheten värre än någonsin. Jag behöver bara göra en antydan till att börja ta på mig ytterkläderna, för att Signe ska börja gråta. Bara själva tanken på att mamma ska gå, tycks för Signe vara outhärdlig. Nåja. På dagen är faktiskt det här beteendet ganska gulligt, men på natten är det bara... jobbigt.., för att uttrycka det milt. När Signe vaknar upp mitt i natten, vill hon endast och enkom somna om med mammas tutte som huvudkudde. Även om mamman i fråga, vaggar omkring och svär med halvslutna ögon: "Sov nu jädra unge!"

När jag för några kvällar sedan kände mig extra slutkörd, erbjöd sig Janne ädelt att ta Signes alla uppvak under natten så att jag skulle få sova ut. Självklart tackar man inte nej till ett sådant erbjudande, men i mitt stilla sinne undrade jag hur det skulle gå.
När Signe vaknade upp första gången, vaknade såklart även jag och tittade på klockan. Den var 01:18. Janne klev upp och gick in till Signe. Ifrån min halva av dubbelsängen hörde jag hur Janne vyssjade och vyssjade och hur Signes gråt stegrades. Jag vände och vred på mig. Försökte lägga band på mig för att inte gå upp och ta över. Jag väntade och väntade i vad som kändes som en oändlighet. Skulle hon inte somna om snart? Till slut gav jag upp. Jag skulle ändå inte kunna somna om förrän Signe sov igen. Med en suck gick jag upp ur sängen. I dörrhålet mötte jag Janne som kom in i sovrummet med Signe i famnen. "Jag ger upp", sa vi i munnen på varandra. Klockan var 01:19.

Pappa göra det

Idag vaknade Tora med feber (håller tummarna för att det är vattkoppor) och får vara hemma med morsan och Signe hela dagen. Men det kan nog vara ganska bra för henne att få lite quality time med mamma. Hon har nämligen varit extremt pappig sista tiden. Visst, mamma duger i krig när pappa inte är hemma, men Janne behöver i princip bara sticka in näsan innanför ytterdörren för att mamma ska halka längst ned på skalan igen. Jag är lägre än lägst. Jag duger inte till n_å_g_o_n_t_i_n_g. Pappa ska göra det. Och det. Och det också. Fast i ärlighetens namn, jag lider inte direkt. Faktum är att det kan vara ganska så bekvämt ibland. Som när man exempelvis precis fått sjunka ner i TV-soffan på kvällen.

Tora: Jag vill ha välling.
Jag: Ok. Vill du att mamma ska gå och göra välling? Eller kanske pappa? Mamma eller p a p p a ?
Tora: PAPPA göra det.
Jag: Älskling! Tora vill att du ska göra välling. Fixar du det?

Eller som när man sitter vid middagsbordet och tycker det är lite najs att äntligen få äta lite i lugn och ro, och Tora plötsligt kommer på..

Tora: Jag är kissnödiii!
Jag: Får mamma följa med dig och kissa? Eller vill du hellre att pappa gör det? Pappa va?
Tora: PAPPA kissa med mig! Mamma INTE följa med!
Jag: Janne, hjälper du Tora till toaletten. Jag fååår tydligen inte.

Som sagt. Jag klagar inte.

Toras hårstudio

Imorse hade Tora frisersalong här hemma. Tora var såklart frisör och Signe fick vara den som går till frissan. Signe fick först sina linblonda fjun både tvättade och sköljda, varpå Tora följde upp med en skön inpackning, en härlig hårbottensmassage och till slut en piffig styling. Självklart använde Tora endast top of the line-produkter. Sådana som hon hittade på mitt nattduksbord*.



Lite Natusan Baby Oil i sköljvattnet för den rätta glansen.
Inpackning med Vårdande handcreme från CCS Apoteket, gör susen för det tunna flygiga skandinaviska håret.
Massage av skulten med Aloe Heat Lotion för den rätta känslan, och så slutligen styling med hjälp av lite Bröstvårtskräm.

Skönt att Signe var extra fin i håret idag, när vi skulle till kyrkan och sjunga babysång och allt.

*fråga inte vad alla dessa produkter gör på mitt nattuksbord så slipper jag förklara.

Inte direkt en kär gammal vän

Alltså. Om man samma dag:

1) vaknar upp med jordens snuva, en sådan där när man droppar snor så fort man böjer sig fram, och har ögon vattnigare än Atlanten, samt

2) får tillbaka the red devil som har haft vett nog att hålla sig borta i arton månader.

Visst får man unna sig en godispåse då (med ckokladrussin och lakritsfudge) fastän det bara är tisdag? Nej, förresten. Svara inte på det. Det är redan för sent.

Här går det undan

Hej vad det går mellan tuttar och lår!

I går kväll premiärpromenerade Signe med lära-gå-vagnen. Tvärs över vardagsrumsgolvet, flera gånger, lika hjulbent som Zeb Macahan.
Men när jag i morse skulle föreviga bravaden på film, fick Signe plötsligt rampfeber. Tre steg tar hon, men tvekar sedan och sätter sig ned. Kommer på att mamma står där bakom med kameran. "Mamma, måste du spela in", ber hon. "Ser inte min rumpa väldigt stor ut i de här plyschbyxorna?". Eller det säger hon inte. Men om ni lyssnar noga så kan ni höra mig mana på: "Gå då, lite till Signe", och sen surt: "Nähä. Okej då. Det får vara bra då"

Herregud! Jag vet vad jag kommer bli för slags morsa.

Signe: Men mamma jag vill inte spela fotboll. Bollen är hård och gör ont.
Jag: Jo! Kom igen. Det är kul med fotboll.
Signe: Men jag vill dansa balett*
Jag: Kommer inte på fråga. I det här huset spelar vi fotboll.

*Kanske inte så troligt med dom kassaskåpsgenerna, men man vet aldrig.

Hemlis

Vet ni varför jag älskar den här låten så mycket? Jo, för att den spelas under stretchen som sista låt på nya Bodypump-passet. Efter den där satans magmuskeldödarlåten.
Det kan också vara för att jag i all hemlighet, tycker Steve Tyler är lite läcker*. Fast nu är det ju noga räknat ingen hemlighet längre.

*Ja, jag vet att det är helt sjukt. Jag borde gå och tala med någon. Jag menar, vad väger karln. 45 kilo. Det går nästan två Steve Tyler på en mig. Typ.

Helgrapport

Vad är väl en måndag utan en avrapportering av helgens bravader.

Fredag: Janne har invigningsfest på jobbet och jag är ensam hemma med barnen. Det enda positiva för min del, är att det blir över sjukt mycket gravad lax från festen som Janne får med sig hem.

Lördag: Mange, Ullis och cykelhjälms-Olivia kommer över för att äta sjukt mycket gravad lax. Tora är till en början (läs: de första tre timmarna) mycket skeptisk till Olivias närvaro, men den sista halvtimmen leker de båda flickorna glatt. Med Mange. Leken går nämligen ut på att Tora och Olivia springer runt, runt mellan köket och vardagsrummet medan Mange lufsar efter och morrar: "Nu kommer jag och tar er!!". Mange är närmare två meter lång, och kanske inte riktigt lika bred, men tämligen bredaxlad i alla fall. Och så lite skäggstubb på det. Närmare Bergatrollet än så kommer man inte. Tora skrattar och springer för livet med skräckblandad förtjusning. Jag förstår henne. Herregud! Det var nästan så att jag blev rädd.

Söndag: Satan i gatan vad det regnar. På tvären liksom. På förmiddagen åker Janne och Tora och handlar medan jag och Signe stannar hemma och bloggar. Signe skriver ett sjukt roligt inlägg (tycker hon själv) om att hon ser ut som en surfare när hon försöker stå upp. Som ingen har kommenterat. Det är bara att inse att Signe-litens humor inte går hem hos de breda massorna. Hädan efter är det jag som sköter bloggandet i den här familjen.

På eftermiddagen tar vi med oss sjukt mycket gravad lax hem till Marcus, Helene, Linnie och Leo. Tora är som ett litet solsken. I bilen hem säger jag till henne: "Vad roligt Tora att vi har varit sams hela dagen. Jag blir så glad då, när du är snäll".
Tora snörper genast ihop munnen så att den ser ut som en kattröv och lägger armarna i kors: "Jag är inte snäll".
"Nähä. Vad är du då?".
"Jag är ARG".
När vi kliver ur bilen, känner Tora sig tvungen att springa ut i den djupaste vattenpölen med bara gymnastikskor på fötterna, trots att jag sa till tre gånger innan att hon inte fick.

Nåja, förutom det. En bra helg. Och nu är det bara fem dagar kvar till nästa!

Janne och Leo

Linnie och Tora tittar på Madicken

Busfarbror

Ajabaja!

Jag har upptäckt en rätt jobbig sak. Alla andra (jo, alla andra) bebisar i Signes ålder, vänder lydigt på huvudet efter lampan när man frågar dem var den är. Eller så tittar de likt Pavlovs hundar rakt upp i taket, eller på pappa, men det spelar inte så stor roll, de tittar någonstans i alla fall. Det gör inte Signe-liten. För vi har helt enkelt glömt bort att man ska fråga bebisar sådana saker. Vi har väl tänkt att andra barnet kommer lära sig sådant automatiskt, och dessutom vet vi ju redan var lampan är. Varför fråga det liksom?

Men en sak har Signe-liten lärt sig: Ajabaja! Jag behöver egentligen bara uttala de första stavelserna med ett något vassare tonläge än normalt. Ett skarpt aja räcker för att Signe ska släppa lampsladden, kattsvansen, senaste elräkningen eller vad hon för tillfället håller på att tugga på, och titta skamset på mig.

Herregud. Det är ju tragiskt när jag tänker efter.

"Var är lampan Signe? Var är lampan? Där är lampan"

Surfs up

Nu står Signe-liten alldeles själv utan att hålla i något. I flera långa sekunder. Med böjda ben och svikt i knäna. Det är bara ett par surfshorts, en bräda och den perfekta vågen som saknas, så har vi Point Break här hemma. Ja, och så Mr Reeves och Mr Swayze då förstås. Men det är inte så bara.

Love doesn´t need handles

När jag träffade Janne var jag rätt vältränad. Det är liksom lite svårt att undvika att vara det när man tränar fem dagar i veckan. Men för att göra en lång historia kort*, blev jag på tjocken (i ordets rätta bemärkelse) och degade ihop totalt. Det var "bye bye gymmet" till "hello godispåsen" i 9x2 månader, vilket förvisso resulterade i två underbara barn men också i femton extrakilon. Sådana där kilon som man lätt skaffar sig men så sällan behöver.
Men nu så, efter ett halvår av points-räknande och mamma/baby-gympapass så det står härliga till, börjar jag så smått känna mig lite, ja faktiskt, mer iform.

I morse vid frukosten satt jag och flexade lite med armarna och tittade lite belåtet på det som skulle kunna vara en antydan till en muskel under lagret av allt underhudsfett.
"Nu tycker jag nästan att jag börja se ut som när vi träffades ungefär, sa jag till Janne lite självbelåtet. Inte som en fråga, utan mer som ett konstaterande av faktum.
"Jag är ledsen att behöva säga det, men nej, det är inte ens nära", svarade dock min man, tyvärr utan minsta antydan till tvekan. Jag blev alldeles tyst och bara tittade på honom med mina sårade allra sorgsnaste hundögon, varpå han genast tillade:
"Men det gör å andra sidan inte jag heller".
"Nej", svarade jag snabbt och kände mig tvungen att lägga till, med efterrtyck: "VERKLIGEN INTE".

Det är så mycket kärlek i vårt hem.

*jag säger det själv så slipper ni säga det. Nej, så värst lång var inte historien.

INTE is my middlename

Man vet att man har ett barn i trotsåldern, när barnet börjar göra om kända barnvisor så att de blir lite mer.. ja...trotsiga. För några månader sedan gick Tora runt här hemma och kvittrade så glatt:

-Vart ska du gå min lilla flicka

-Jo jag ska gå och hämta dricka

-Åt vem då min lilla tärna

-Åt vår get som heter Stjärna

-Får jag följa med, får jag följa med

-Ja, det får du gärna

-Får jag följa med, får jag följa med
-Ja, det får du gärna

-

Igår hörde jag att hon hade gjort ett eget alternativt slut på sången. När de sista stroferna började närma sig, lade hon armarna i kors, satte på en trumpen min och sjöng istället:

-

-Får jag följa med, får jag följa med
-Nej, det får du INTE!

Rättning i leden

Nej men hörrni! Här gör jag en stor grej av att jag aldrig köper rosa kläder till mina barn. Och så behöver man bara titta på presentationsbilden här till vänster av "storasyster och lillasyster", för att se Tora iklädd en chockrosa tröja. Som jag har köpt. Gud vad pinsamt! Förlåt! Jag ska aldrig mer ljuga så.

Rosa

Jag är en sådan där mamma som praktiskt taget aldrig köper rosa kläder till mina tjejer. Kanske för att jag själv inte är speciellt tjejtjejig av mig, och inte vill att mina döttrar ska bli det heller. Men nu vet jag att jag är fördomsfull. För visst kan man ha rosa volanger och glitter i håret och ändå ha skinn på näsan. Hey, kolla på Grynet.

Men i alla fall. Rosa är inte den vanligaste färgen i Tora och Signes garderober. Det var nog därför jag tittade lite frågande på expediten på apoteket, när hon tidigare idag kikade ner i syskonvagnen och sa: "Och två små rosa smällkarameller har du med dig ser jag".

Jag tittade ner i vagnen jag med, och såg till min förskräckelse att hon hade ju alldeles rätt! Det blir nog inte så mycket mer rosa än så där. Notera dock gärna att den högra smällkaramellen har ett par grå manchesterbyxor på sig idag*, och hur porträttlik den vänstra är Urcellen Ellen, om ni minns?!

Ja. Smörgåsrånen är en muta för att de skulle sitta still medan jag tog kortet.

Urcellen Ellen

Några andra andra (förutom tanterna** på apoteket) som fick njuta av Signes rosa fleeze idag, var Minna och Jack, Hanna och Frank samt Karin och Ella, när vi, som Minna uttryckte det, polerade hennes vardagsrumsgolv med dreggel. Tack för idag!

-

*wohoo, 1-0 till mamma!

**har ni någonsin sett en manlig expedit på apoteket? Jag bara undrar...

Supersize me

Sedan jag skrev det där matkalkyleringsinlägget har jag inte kunnat sluta tänka på den gången, när jag för en tid sedan fyllde i en sådan där BMI-uträknare på nätet. Jag är vanligvis inte en särskilt viktnojjig person, men eftersom jag gått ner några kilon sedan Signe föddes, tänkte jag att det kunde vara kul att kolla hur man låg till på skalan.

Jag fyllde i centimetrar och kilon. Tryckte på enter. Svaret kom snabbt och skoningslöst:

YOU ARE SUPERSIZE!

I'm what now?! Visst, jag kan gå med på att jag har ett par extra kak-kilon, men supersize tyckte jag faktiskt var lite lätt överdrivet. Men. Så stod där också, att eftersom att mitt BMI låg på skyhöga 315.3* så skulle jag för säkerhets skull kolla så att jag inte fyllt i något fel.

Och det hade jag ju, så klart. Istället för 168 centimeter och 73 kilo, hade jag angett att jag var 73 centimeter lång och vägde hela 168 kilo. Ha ha ha! Som en väldigt, väldigt tjock liten dvärg. Det är som Signe-liten fast 158 kilo till. Fast det är klart. Om Signe hade vägt 168 kilo hade jag inte blivit så förvånad över att hon äter så mycket falukorv.

*en person med normalvikt har BMI mellan 19-25

Cykeltur II

Igår cyklade Signe-liten för första gången. Premiärturen gick till ICA Bea, där det köptes mjölk, smörgåsmargarin, bröd och barnmat. Flott ska det va!!

Signe verkade uppskatta det nya sättet att förflytta sig och det inträffade inga större missöden under åkturen. Förutom att Signe var så där pinsam och gick in i affären med cykelhjälmen fortfarande PÅ HUVUDET. Hon tog inte av sig den på hela tiden vi var där inne.

"Man vet aldrig. Jag kanske halkar på lite utspilld gräddfil, och dessutom ska den ju snart på igen", sa hon lillgammalt.

Jag försökte låtsas om som om vi inte kände varandra, vilket var lite svårt efter som hon satt i min kundvagn.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Man ser inte riktigt frisk ut i cykelhjälm.

Nu kör vi morsan!

Och vart ska den där hjälmen ta vägen med dig?