Ännu ett dop

Idag har vi varit i kyrkan igen minsann. Vi är visst väldigt kyrkliga av oss nuförtiden. Förra helgen var det både bröllop och dop, och nu var det alltså dags för det sistnämnda igen, eller "vatten på huvve" som Tora säger. Skillnaden mot förra dopet (förutom att det var mitt barn som döptes sist det begav sig och att det nu var lilla Elins tur), var att Janne var med förra gången. Nu skulle jag åka iväg ensam med tjejerna eftersom Janne var bortrest. Det kommer gå så bra, tyckte jag. Den enda lilla grejen var att dopceremonin tajmade rätt dåligt med Toras sovstund. Dopet började klockan 13 och Tora brukar gå och lägga sig ungefär klockan....13. Hmm, och Signe kommer också vilja sova. Jag får ta med hangarfartyget, så att båda tjejerna kan sova i den under tillställningen hemma hos Jenny och Kenneth efter dopceremonin, tänkte jag. Problemet, eller charmen om man så vill, med barn är att det nästan aldrig blir som man tänkt sig.

Under dopet skötte sig i alla fall Tora och Signe exemplariskt. Valet av ordet "exemplariskt" kanske någon vill diskutera, men jag tycker liksom inte man kan begära av en 2-åring att man är tyst på exakt de rätta ställena. Tora sa i alla fall inte "Faan" eller "Mother Fucker" i kyrkan, och Signe höll humöret. Då får man godkänt av mig.

Efter sjäva ceremonin blåste vi iväg hem till värdparet. Jag fick förvånande lätt ut hangarfartyget ur bilen, som Janne varit snäll och lastat in åt mig innan han åkte. Jag gjorde ett fåfängt försök att få Tora att sova i vagnen där Signe redan sussade sött. Det gick inte så bra. På dopkalaset fanns ju andra barn och leka med samt godsaker i mängder. Vem vill sova då? Inte Tora i alla fall. Hon blev tröttare och tröttare allt eftersom kalaset fortskred, men som brukligt med barn tar det sig liksom uttryck helt tvärtom. Klockan 15 sprang Tora omkring helt okontrollerat med en varmkorv utan bröd i ena handen och en näve salta pinnar i andra. Benen var fulla med skrapsår efter de otal gånger hon snubblat. Signe hade vaknat och var lite kinkig. Själv försökte jag äta av den sjukt goda smörgåstårtan. Eller äta och äta. Jag åt den på sant småbarnsmammesätt, lite som när gåsar äter. Man trycker in så mycket mat man bara kan och sen liksom bara sväljer man. Man vet ju aldrig när man får tid till att äta igen. Ungefär här kände jag att det var dags att lätta. Tack så mycket Jenny och Kenneth för ett trevligt dop. Jag vet inte om jag hann med att säga tack och adjö på ett väluppfostrat sätt.

Om ni vill se bilder från dopet så säger jag bara "dream on". Att försöka hinna med och fota också var liksom en liten sak för mycket. Men om ni spanar in Folkes "Håll i hatten-blog" så kanske det dyker upp bilder där. Folke hade nämligen både kamera och pappa med sig!

Tönterier

Åånej, jag visste det. Jag håller på att förvandlas till en tönt.
Janne är bortrest med jobbet över helgen. Rätt bra eftersom jag har lite matteläxa att ta igen. När båda tjejerna somnat strax efter klockan 19.30, satte jag mig således i köket med matteböckerna och en stor påse godis (det är ju ändå fredag). Innan jag visste ordet av det var alla mattetalen uträknade och klockan hade slagit 23 (godispåsen var slut redan klockan 20.00). Och jag har haft ganska roligt också minsann. Jag kunde ha tittat på finalen i Talang 2008, eller ha läst nya numret av Hus & Hem som kom igår. Kanske lyxat till det lite med ett glas vin till och med. Men närå... jag räknar matte som den nörd jag är. Ja, ja, huvudsaken är att man har roligt. Och att man tar tentan.

För en billig penning

Ibland är man riktigt dumsnål. Som när jag köpte det billigaste cykellåset jag kunde hitta på Claes Ohlson till barnvagnen till exempel. Idag när jag skulle låsa fast barnvagnen, föll låset bokstavligen sönder i tre delar. Men man kan fortfarande använda det med lite god vilja. Även om jag tror att någon med en kraftigare förkylning förmodligen skulle kunna nysa upp det där låset. Fast det är klart, vem gör sig besväret att stjäla en gammal välanvänd Emmaljunga utan bromsar. Det var nämligen så Janne löste bromsproblemet. Han tog helt enkelt bort dem. Nu är våran gamla Emmaljunga inte speciellt stöldbegärlig längre. Skönt! Då slipper man fundera över om man har bra lås eller inte.

En händelserik eftermiddag

Denna eftermiddag, Toras lediga dag, var vi tvugna att viga åt lite tråkiga måsten. Det var dags att ge Tora påfyllningsdosen av fästingsprutan. Eftersom hon inte tyckte att det var direkt världsaskoj att ta den första sprutan, tänkte jag göra lite roliga grejjer runtomkring, så att själva besöket hos doktorn liksom skulle drunkna i allt det skojiga.
Efter sovstunden stoppade jag således Tora och Signe i syskonvagnen och gick till Farsta vårdcentral via stallet i Hökarängen där vi hälsade på hästarna. När det var dags att gå därifrån sa jag till Tora, helt sanningsenligt, att vi skulle gå och äta hamburgare och sedan åka buss. När vi kom till Farsta frågade såklart Tora: "Äta hamburgare?". "Mmm", svarade jag lite avvaktande. "Vi ska bara gå till doktorn först. Du ska få en spruta". Tora sa ingenting förrän det var dags att kliva in i hissen på vårdcentralen. "Vill inte åka hissen", sa hon, och lade därefter till: "Vill inte få spruta". Det ömmade lite i modershjärtat. "Ibland måste man göra saker som man inte vill", försökte jag förklara. Det hjälpte föga. Tora började gråta floder när sköterskan tog fram sprutan, trots att hon satt på mitt ena knä och hade kartan med alla Bamse-klistermärken i handen (Tora alltså, inte sköterskan). Då brast det för Signe som satt på mitt andra knä. Hon började gråta helt hysteriskt när hon förstod att det skulle göras hemskheter mot storasyster. Tora tystande dock snart, speciellt som hon fick med sig två Bamse-klistermärken istället för ett. Signe hulkade hela vägen till utgången.
När vi klev in i hissen för att åka ned ropade Tora plötsligt: "Min Bamse. Tappa den". Och det hade hon sannerligen gjort. Bamse hade lyckats med konststycket att singla ned genom den minimala springan vid hissgolvet och låg nu på botten av hisstrumman tillsammans med gamla tuggummin och enkronor. Tora började gråta igen. Som tur var hade jag stoppat på mig det andra Bamse-klistemärket just för en sådan här nödsituation. Tora lät sig som tur var nöjas.
Dags för hamburgare och vi tog sikte mot de gyllene bågarna. Ett Happy Meal till Tora och en Ceasar-sallad (samt en liiiiiten cheeseburgare) till mig. So far so good. Tora högg hungrigt in på hamburgaren. Jag skulle precis göra det samma med min sallad, när hela salladskartongen plötsligt och helt utan förvarning vippade över kanten på bordet. På golvet låg nu kyckling, parmesan, krutonger och tomater. Kvar i kartongen låg några sorgsna salladsblad. En icke föraktlig andel av dressingen hade dessutom hamnat på Toras shorts. Tora började gråta för tredje gången denna dag. Den här gången över sin klumpiga mamma som dessutom var tvungen att köpa en sallad till. Detta innebär att jag har betalat närmare 120 spänn för en Ceasar-sallad på Mc Donalds. Det vette tusan om det var värt det.
Efter maten var det äntligen dags för hemfärd. Med buss som jag lovat. Vi hade tur och en av helvetsbussarna kom nästan direkt. Det var bara det att den parkerade en dryg halvmeter ut från trottoaren. Det fanns inte en chans att jag skulle få ombord hangarfartyget på bussen om den inte fick vingar på något magiskt sätt. Jag stövlade fram till föraren.
"Ursäkta men du har ställt dig lite långt ut. Jag får inte på vagnen."
"Jag kan inte stå på något annat sätt", svarade den hjälpsamme chauffören.
"Vad ska jag göra då?, frågade jag. "Vänta på nästa buss?".
"Ja, det får du göra".
Det hade jag lagom mycket lust till. Men nu slapp vi som tur var vänta, tack vare en vänlig (och stark) själ som hjälpte oss upp på bussen. Äntligen, äntligen på väg hemåt. När Janne frågade Tora på kvällen vad hon hade gjort under dagen svarade hon glatt: "Åka buss" och sedan "Titta hästarna". Sprutan var sedan länge glömd.

Vi på Saltkråkan

Idag har Tora varit hemma från Agneta. Förmiddagen spenderades i lekparken. Glad över att jag äntligen hittat kameran, fick den följa med till lekplatsen och bilderna är således från morgonens bravader. Kameran hade nämligen varit försvunnen sedan dopet i helgen. Jag har letat, letat och letat. Till slut hittade jag den på sin plats i skåpet. Vän av ordning (!) undrar vem fanken som har lagt tillbaka kameran på sin plats, där bukar den ju aldrig ligga. Det är inte jag, det är då ett som är säkert. Tänk att man aldrig hittar något här hemma i röran. Nåja, nu är den ju tillbaka. Allt frid och fröjd.

Under lekparkbesöket tog Tora vid ett tillfälle en välbehövelig paus. Vi chillade på en bänk och drack lite festis (självfallet en sådan med 30% mindre tillsatt socker och utan sötningsmedel, man hänger väl med i sockerdebatten). Då klampar en Tjorven-lik tjej fram mot Tora och mig. Hon gör demonstrativt en liten volt över en av "gymnastikstängerna" som är precis där vi sitter och dunsar i backen på andra sidan stången. Tora och jag tittar med stora ögon på henne. "Det är superenkelt", säger Tjorven till oss och gör en volt åt andra hållet. Hon dråsar tungt i backen en gång till. Jaa, det såg verkligen superenkelt ut. Man kanske var tvungen att vara där, för att se det roliga i att se Tjorven göra volter.

Skoltrött

Nu är det bara tre lektionstillfällen kvar innan tentan nästa onsdag. Egentligen kvarstår fyra lektioner, men Signe och jag tänkte skolka på torsdag. Signe har nämligen blivit väldigt skoltrött på sista tiden. "Mamma", sa hon till mig häromdagen. "Nu är jag trött på att stressa upp i ottan, åka helvetesbussar i rusningstrafik in till stan för att sitta och räkna standardavvikelser och väntevärden av X hela förmiddagarna. Jag är bara fem månader gammal. I det här vackra vädret vill jag ligga naken på en filt i gröngräset och vifta på tårna." Jag försöker säga till henne att det vill jag också (även om jag tror att jag nog skulle ha bikini på mig, annars får jag lätt sedlighetspolisen Tora på mig) och jag ber henne hålla ut. Snart, snart är det sommarlov.
Tänk om Signe dessutom visste att hon genom sin uppoffring hjälper sin mamma att bli mattelärare. Vad förbannad hon skulle bli. Finns det något "ocoolare" än att ha en mattelärare till morsa?! När jag var liten hade vi en kille i klassen vars pappa jobbade som läkare på polisstationen i Handen. Att han faktiskt inte var polis, utan läkare spelade ingen roll. Han jobbade ju på polisen. En gång fick vi åka dit på studiebesök. Det var vansinnigt häftigt. När man om några år får åka på studiebesök hos Toras och Signes mamma, får man åka till skolan och räkna matte. Tjoho, vad roligt. Och deras pappa jobbar på bank! Stackars våra barn, vad har vi gjort?!

Nya bebisbesök

Hugo

Signe och Hugo

Nu har det kommit nya små bebisar. I måndags bestämde sig äntligen lilla Leo, Linnies lillebror, för att titta ut, över en vecka för sent. Fast då hade han velat i "dörröppningen" ganska länge. Helene och Marcus hade hunnit tänka "Nej nu jäklar smäller det", flera gånger innan han slutligen bestämde sig. Precis som Folke. Jenny uttryckte sig så kul kring det. Hon sa att Folke led av tamburförlamning. Det ska han tydligen ha efter far sin, men det låter jag vara osagt.
Redan i onsdags var vi i alla fall och hälsade på den nyblivna tvåbarnsfamiljen. Tora var måttligt intresserad av nytillskottet i Linnies familj. Men hon har pratat någon gång om Leo efter besöket. Eller "Lego" som hon säger. Hon måste tycka att hon själv har fasligt fantasilösa föräldrar som döpt sina barn till Tora och Signe, när de istället kunnat heta "Pussel" och "Krita" eller något annat roligt. Tyvärr hade jag glömt kameran när vi besökte Lego men ni får tro på mitt ord att han var söt som socker.

Lärd av min läxa hade jag dock kameran med när Signe och jag var och hälsade på lille supersöte Hugo i torsdags, då knappa veckan gammal. Hugo är den femte magen i tjejgänget som blivit till en liten bebis. Nu väntar vi bara på lilla mini-Buurman. Jenny har varit klumpig och spillt latte (jag SA ju att hon skulle bli en caffe latte-mamma) över sin laptop och kan inte lägga ut bilder på sin blog på ett tag. Ha ha, det innebär att jag med all säkerhet är först med att publicera foton på nykomlingen. Men visst ser Signe helt sjukt stor ut brevid Hugo? Man kan nästan tro att det är ett fotomontage, men nehej, det är faktiskt på riktigt!
Stort grattis till de nyblivna föräldrarna Carro och Erik. Carro berättade att hon natten innan hade sovit hela tre timmar. För det tyckte jag att hon såg oförskämt pigg ut.