Han heter Signe

Med anledning av föregående inlägg och "Signe being gay", måste jag ju följa upp med och berätta vad som hände när vi åkte hem från Jenny och Folke igår eftermiddag. Så här var det:

Någonstans vid Medborgarplatsen kliver en tjej i min ålder på tunnelbanan. Hon får genast syn på Signe som sitter där i sin militärgröna racervagn, iklädd sin ljusblåa fleezejacka och bruna flygarmössa, mumsandes på majskrokar.

"Men ååhh vilken söt pojke du har" utbrister hon. "Han måste vara precis lika gammal som min son. Hur gammal är han?"
"Tack. Nio månader", svarar jag och ler lite trött.
"PRECIS som min son", kvittrar tjejen lyckligt.

Och sen fortsätter hon. Min son hit och dit. Och bla bla bla. Gillar verkligen majskrokar. Bla bla bla. Här får du se kort. Bla bla bla...

Jag vet faktiskt inte varför jag inte upplyste henne om att min "son" faktiskt var en tjej. Förmodligen för att jag inte var så sugen på att prata, och för att det faktiskt inte rör mig i ryggen om folk tycker Signe ser ut som en liten pojke. Fast det kändes faktiskt lite fel när tjejen efter typ tio minuter frågade:
"Men vad heter han?"

"Signe", svarade jag. För det gör hon ju.
Det blev knäpptyst en sekund innnan hon utbrast:
"Men åhh, vilket fint namn".

Och sen fortsatte det igen. Min son hit och dit. Och bla bla bla.
Tills jag så äntligen kunde säga:
"Ja, här ska vi av. Hej då!"