Det var en gång...

På grund av inställd lunchdejt idag, i kombination med sovande Signe och brist på inspiration till andra roliga inlägg, tänkte jag istället berätta om den där natten av ofattbar smärta för snart 2,5 år sedan. Nej, det är inte Toras förlossningsberättelse (I will spare you that) men det gjorde snudd på lika ont. Det var nämligen så här:

Höggravid i v.38 välte jag mig ur sängen mitt i natten för att gå upp och kissa för hundrade gången. Det var mörkt, som det brukar vara på nätterna, och brevid sängen stod vår tvättkorg av rotting. På något sätt, lyckades min högra lilltå fastna i den när jag försökte vagga mig förbi på min väg ut ur sovrummet. Mina resterande 95 kg fortsatte dock rakt fram.
"GAAAH!", vrålade jag och föll ihop i på golvet. Troligtvis med ett stort brak. Satan i gatan vad ont det gjorde i tån. Janne for blixtsnabbt upp ur sängen och lyfte baxade hjälpsamt upp mig på fötter igen.
"Hur gick det? Vad hände? Slog du i magen?", frågade han oroligt.
"Ingen fara", stönade jag till svar. "Jag slog bara i tån".
Med de orden fortsatte jag mot toaletten och Janne återvände till sängen. Av snarkningarna att döma, somnade han om nästan omedelbums.

Väl tillbaka under täcket igen, konstaterade jag dock att tån fortfarande gjorde lika förbannat ont. När man slår i tån, i exempelvis en tröskel, brukar ju det onda upphöra efter några sekunder. Så var alltså inte fallet nu. Jag bestämde mig för att kika lite. Jag tog bort täcket och lyfte upp mitt, från knäet och ner jämntjocka ben och tittade på foten. Till min förskräckelse fick jag se att min högra lilltå pekade i en nästan perfekt nittiograders vinkel rakt ut åt höger. Jag petade Janne i sidan: "Janne, jag tror jag har brutit tån. Vad ska jag göra?"
Janne muttrade sömndrucket och rullade över på andra sidan med ett: "Ring sjukvårdsupplysningen".
RING SJUKVÅRDSUPPLYSNINGEN?! Om jag inte hade varit så yrvaken hade han nog fått sig en utskällning på stående(?) fot för denna kommentar, men nu haltade jag istället lydigt upp ur sängen och fick tag i telefonen. Efter mycket om och men hade jag även fått fatt i telefonnumret. Men när jag så till slut satt där i telefonkön, slog det mig att det här var ju faktiskt rätt så mycket slöseri med tid. För vad skulle de säga liksom: "Jaha, du tror att du har brutit tån. Varför tror du det? Den petar rakt ut? Ja, det låter ju rätt troligt att den är bruten. Vad du ska göra? Ta en alvedon och gå och lägg dig igen". Eller inte. Jag lade på och stapplade in till Janne igen. "Janne, vi måste nog åka till akuten. Janne. JANNE!" Till slut vaknade han till liv och jag tänkte att det var ju en jävla tur att det inte var för att föda barn som vi åkte in till sjukhuset mitt i natten.

En bra grej med att komma in till akuten klockan 04.00 på morgonen, är att det inte har hunnit komma in så värst mycket folk än. Det fanns en massa lediga rullstolar. Jag kan dock lova att jag har känt mig graciösare än vad jag gjorde den natten, när jag som en gravid flodhäst, klädd i nattsärken med håret på ända, och med min vattensvullna nakna fot utsträckt framför mig med tårna spretandes som på en kratta, rullade fram i SöS korridorer. Till råga på allt var det den vrålsnygga manliga akutsjuksköterskan som skulle göra den första undersökningen av fossingen. Faktum är att han faktiskt hade undersökt samma fot ungefär ett år tidigare, efter en klättringsolycka. Men det var som sagt ett drygt år och ca 20 kg tidigare. Det fanns inte ett spår av igenkännande från hans sida. Tur var väl det. Jag kände att det här var ett tillfälle som man gärna kunde få passera utan att man blev igenkänd. "Jo, den är nog bruten", konstaterade snyggingen i alla fall. "Det blir nog till att röntga. Men ni har tur för det är ingen kö till ortopeden just nu".

Well. Ingen kö, visade sig ändå innebära någon dryg timme innan jag blev undersökt och till slut röntgad med blyförkläde över magen och allt. Janne har någon teori om att pojkspolingen till ortoped (han kan inte ha varit en dag äldre än 25) låg och slagga i någon städskrubb någonstans, men det låter jag vara osagt. Fast han var rätt rufsig i håret när han äntligen kom. Det var han.
"Jo, men din tå är av", konstaterade han i alla fall efter att ha konsulterat röntgenplåtarna. "Vi måste dra den på plats och sedan tejpa. Det kan nog kännas lite".
Jo tack! Det kan man väl säga. Slyngeln till ortoped drog och slet i min brutna tå, allt vad han orkade. Jag tyckte mig till och med kunna se svettdroppar formas på hans bleka finniga panna. Själv hade jag fullt sjå med att försöka hålla mig kvar på britsen där jag låg och inte skrika högt av smärta. Jag hade lust att be om en pinne att bita i, en sådan som de har i västernfilmer när de ska skära ut kulor utan bedövning och tvätta sår med whiskey och sånt, men istället väste jag till Janne: "Jag kan ligga gärna föda barn nu. Vi är ju redan på SöS och det här gör så jääävla ont." Nu gjorde det inte t i l l n ä r m e l s e v i s så ont som det skulle göra att föda barn, men det visste jag ju inte då. Gudskelov!

"Sådär ja!", utbrast plötsligt uslingen till ortoped. "Nu var det klart".
Jag tittade på min fot. Ok, lilltån petade väl inte längre nittio grader ut, men minst sjuttio var det i alla fall.
"Ska den verkligen se ut så där?", hörde jag mig tveksamt för.
"Såg den inte ut så där innan?", frågade ortoped-puckot.
"Nej, tån var liksom lite mer RAKT FRAM. Och även om jag inte har pumps speciellt ofta, vore det trevligt att kunna ha ett par om jag så vill", svarade jag. Lite ilskt.
Ortoped-åbäket suckade och började dra och slita igen. Till slut hade han lyckats med att få till något som såg hyfsat rakt ut. Lite svårt att avgöra med tanke på hur svullen lilltån hade hunnit bli. Det blev tejp och bandage. "Lycka till med bebisen", önskade ortopeden innan han lämnade oss. Jag bad till Gud att han inte extraknäckte som förlossningsläkare också.