Språkförbristringar

Idag är Tora hemma med snorig näsa. Hon är tillräckligt sjuk för att behöva vara hemma, men inte så pass sjuk, att hon vill ligga i sängen hela dagen. Därför tog vi en sväng till lekparken efter lunch. Där var också en äldre man i sällskap med en pojke på ungefär 10 år. Pojken sprang ivrigt omkring i lekparken och lekte en med det ena, en med det andra.
"Det är mitt barnbarn", sa den äldre mannen med stolthet i rösten. "Han är från Sicilien. Där har de inga lekplatser. I alla fall inte så här fina".
Pojken hoppade in i leksaksbussen av trä som står i en av sandlådorna på vår lekpark. Han klappade på sätet brevid sig, för att visa att han ville att morfar skulle komma sätta sig.
"Problemet är att jag inte förstår vad han säger", fortsatte morfarn att förklara, medan han vecklade in sin gamla kropp i bussen. Sedan satt de där tysta brevid varandra i bussen och log. Pojken och morfarn. Till dess pojken rusade i väg mot nästa aktivitet.

Jag blev lite varm i hjärtat av att bevittna den där ordlösa kärleken mellan dom. Inte måste man alltid tala samma språk. Man förstår ju varandra så bra ändå. Sedan kom jag på, att det faktiskt nog inte är så långt ifrån den relation som Tora har med sina far- och morföräldrar. Nu pratar hon visserligen ganska bra, men fram till för bara några månader sedan, lät det typ så här:

Tora: "Morfar. Titta lampan"
Morfar: "Vad sa du Tora?"
Tora: "TITTA LAMPAN"
Morfar: "Katten ja, där är den"

***

Tora: "Blåsa såpbubblor farfar?"
Farfar: "Nu hör inte jag vad du säger Tora. Du får ta ut nappen."
Tora: "Blåsa såpbubblor?"
Farfar: ???
Tora: "BUBBLOR!"
Farfar: "Kom så går vi och gungar lite. Det är kul."