Morgonkiss

Man utvecklar starka nerver som förälder. Låt mig ta ett exempel.

På morgonen när Tora vaknar, brukar hon komma in till oss i dubbelsängen och så ligger vi och myser ett tag. Om man nu kan kalla det att mysa när 10 respektive 15 kilo barn går bärsärkargång i sängen, så att man får ducka och barera hej vilt för att inte få först en fot i skrevet och sedan en armbåge på näsan. Men okej. Låt oss kalla det mysa. Och precis så var det härom morgonen, men med tillägget att Tora kom på att hon var kissnödig.

"Jag e kissnöödiii", säger hon.
"Okej, vänta så ska jag följa med dig", börjar jag.
"Nej, jag kan själv", svarar Tora, och innan jag ens hinner börja att protestera, glider hon ner från sängen och visslar ut ur rummet.

Okej låt gå, tänker jag. Någon gång måste ju vara den första. Inifrån sovrummet hör jag hur hon släpar pottan UT UR BADRUMMET och ställer den på TJOCKMATTAN i lilla hallen. Jag börjar svettas lite, men ligger kvar. Hon kanske fixar det trots allt. Tora stånkar och stönar, vilket betyder att hon håller på att krångla av sig pyjamasbyxorna. Sedan blir det tyst ett litet tag och jag tänker att "nu kissar hon nog". Kort därefter hör jag små steg som går mot badrummet, varpå jag hör hur toaletten spolar.
NEJ, säg inte att hon har gått och skvimpat med kisspottan över hela tjockmattan på sin väg in till badrummet för att hälla kisset i toan?! Jag är inte speciellt pedantiskt lagd, men kiss över hela övervåningen, det måste ju åtgärdas på något slags sätt i alla fall. Med bävan går jag upp ur sängen och tittar ut från sovrummet. Mitt på tjockmattan står pottan kvar. Med allt kiss i. Tora har helt enkelt kissat på pottan och sedan gått för att spola på toaletten.

Inte helt logiskt kanske. Men, ja, varför inte.