måndag 10 november 2008

Pling-Plong

Jag är en sådan där person, som när det plingar på dörren och jag vet att det står någon slags dörrförsäljare där, öppnar den ungefär fem centimeter samtidigt som jag väser: "Nejtackviskaingentingha". No matter what de säljer. Nytt inbrottslarm eller svindyra kokosbollar för att klass 9A i Gubbängsskolan ska kunna åka på fylleklassresa till Prag. Det är same same. Tack och adjö.
Men idag, när jag lite småilskt öppnade ytterdörren, stod det en liten farbror där på trappan. Han hade satt på sig sin lilla hatt och sin halsduk och gett sig ut i ruskvädret bara för att kunna överlämna mig en folder om "Livets stora funderingar" samt en broschyr som jag kunde läsa "om jag hade tid och lust".

Jag blev allt lite rörd. Om inte Signe just då hade suttit i köket och ätit lunch, kanske jag hade bjudit in den lilla farbrorn på en kopp kaffe. Fast nu är det så, att Signe precis har lärt sig hur man äter själv med sked och f-n ta dig om du försöker mata henne. Här ska ätas själv så att du hör vad jag säger! Nu är det dock inte alltid så att skeden kommer in i munnen vänd åt rätt håll och ibland får hon även något slags fjong på den, så att det sprätter mat över hela köket. Det vore ju vansinnigt pinsamt om Signe skulle sprätta iväg en klick havregrynsgröt mitt på den lilla farbrorns näsa när vi sitter där och samtalar om Gud verkligen finns och varför han i så fall låter så många onda saker ske. Jag kan tänka mig att han skulle få lite svårt att behålla sin värdighet då.

Men nästa gång lilla fabrorn. Nästa gång. Då får du kaffe.

4 kommentarer:

hedgehog-sara sa...

Jag har tillomed köpt en pensio-skylt och klistrat på dörren. En sån: Dörrförsäljare och regligiösa samfund göre sig icke besvär, vänligt och jävligt bestämt! Inte svärord förstås, på skylten ;)

Och när det gäller den lilla farbrorn tänkte jag direkt på Barbro Lindgrens underbara saga om den lilla farbrorn...

Millan sa...

Hihihi! Vänligt men jävligt bestämt... Kul :)

PPernilla sa...

:-)
Sist det kom försäljare hem till mig var när jag bodde i Västertorp. Jag öppnade dörren, tittade ner på de söta små flickorna som stod där med några burkar kakor i händerna.
"- Är dina föräldrar hemma?"
Frågade flickorna försynt.
Fick en väldig lust att bjuda dem på hur mycket godis, tårta och saft och kakor som helst! Underbara barn :-)
....men istället sa jag "Nä" varpå fickorna tackade för sig och vände och gick.
Ganska kul....undra hur gammal de trodde jag var...

Millan sa...

pp: Hahaha! Man får ta det som en fet komplimang :)