I morse ville jag förtvivlat gärna få sovmorgon. Signe sov rätt bra i natt, det var inte det, men det vore liksom lite skönt att få sova lite längre på morgonen, låt säga till, ja...till åtta i alla fall. Tora var Jannes problem, så den enda jag behövde koncentrera mig på var Signe-liten.
Lyxen med att vara en ammande mamma är, att man alltid kan ta till sina trumfkort när man vill att barnet ska sova en liten stund till. Självklart talar jag om nassarna. Problemet är bara att de behöver sin lilla tid att fylla på sig om det ska ha någon riktig effekt.
Klockan 01.30 ammade jag Signe första gången i natt, på båda bröna. Mätt och nöjd somnade hon genast om, för att vakna igen runt 04.30. Jag ammade igen. Tyvärr var det inte med en riktigt lika belåten suck som hon rullade över på sidan för att somna om brevid mig i sängen, det var mer av en "okej-jag-nöjer-väl-mig-med-det-då-suck".
När hon vaknade på nytt klockan 06.00 var det under protest som hon tog emot det vid det här laget ganska utammade bröstet och när jag på nytt erbjöd den tomma lilla skinnlappen till tutte strax efter klockan 07.00 skrattade hon mig rakt i fejjan: "Minimjölk? Ser jag ut som Emma Sjöberg kanske. Ro hit med vällingen för bövelen!!".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tänk om jag hade kunnat dela med mig! Själv stod jag och hoppade vid Ellas säng halv fem i morse eftersom den lilla odågan hade sovit sedan nio, mina amningsinlägg var genomblöta och brösten såg ut som fotbollar. det var lite oväntat...
karin: Du får så GÄRNA låna Signe några nätter.
Efter ett tag lär man sig att göra välling i sömnen. Eller lär sina barn att äta kall välling som man har stående redo på nattduksbordet.
frida: Blä, kall välling! Ja, det skulle ju onekligen underlätta. Ska kanske pröva det.
Skicka en kommentar