I morse tänkte vi ta en promenad hela familjen i det vackra höstvädret. Det började så bra. Tora fick av sig sin pyjamas och tog på sig trosor och byxor alldeles själv. Men sedan gick det snett. Janne tog på Tora fel tröja. Kan ni tänka er? HELT FEL TRÖJA. Amen asså. Klart man blir förbannad.
Tora blev dock inte bara det, hon drabbades av "the trots from hell". Alla trotsutbrotts heliga moder. Mitt i infernot plingar det till i mobiltelefonen. Det är ett sms från Mange, Olivias pappa, hon med cykelhjälmen ni vet: "Vi är på väg till lekparken Olivia och jag. Vill ni följa med?". Jag svarar att: "Det vore jättetrevligt men Tora har fått något slags psykbryt och skriker just nu ögonen ur sig uppe på sitt rum". Jag får ganska snabbt svar tillbaka: "He he. Jag vet hur det är. Som tur är går det ju lika fort över".
Vid den tidpunkten hade Tora skrikit i en och en halvtimme, och det visade sig att hon skulle skrika i en dryg halvtimme till. Summasumarum: två (2) timmar av konstant skrikande, grinande och allmän bärsärkagång. Det kan vara så att jag och Mange inte delar samma tidsuppfattning, men jag tvivlar på att han tycker ett två timmars trotsutbrott är lite snabbt överstökat.
Det finns tydligen en bok som heter Trotsboken. Jag har alltid trott att: "Bah, det där med trots. Det löser man väl instinktivt lite allt eftersom". Efter idag känner jag att Trotsboken skulle kunna bli min bibel. Det skulle den.
P.S. Johanna. Vad det det här du menade med en kort skitjobbig period? D.S
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Men du! Jag har läst om 2-3 åringar i trotsboken och det står typ:
- det är normalt att de trotsar,man kan kalla trotsåldern för utvecklingsålder istälet..
- det viktiga är att vi som föräldrar är konsekventa.
- vi är inte dåliga föräldrar för att våra barn trotsar (utvecklas?) och för att vi säger ifrån.
I efterhand känns det som en kort period. Det bli liksom lika idiotiskt som när man träffar människor vars barn håller på att flytta hemifrån:
"Åh, ta vara på tiden när barnen är små, ni kommer saka det sååååå!"
Fullt möjligt, men bajs på händerna är inget man tar till vara. Hur som helst, jag tycker numera också att den tiden var kort.
Yllet och dr Hell: Det är så skönt att höra om andras barns som trotsar samt att höra att det är helt normalt. För det är inte så det känns när man har ett litet skrikande monster hemma. Men idag är det bättre :-)
En av våra dagisfröknar påminde om att "de kan inte rå för det", vad de går igenom alltså, det brukar vara mitt mantra när vi brottas runt på golvet. Hur gammal är Tora förresten?
agenten: Hon är 2 år och 4 månader. Och visst är det så att de inte kan rå för det. Och så tycker jag synd om henne samtidigt som jag är arg. För Tora blir först vrålförbannad och sen väldigt, väldigt ledsen...
"kort" är ett relativt begrepp. Men sett i ett livstidsperspektiv så... Håll ut, det går över. Sen kommer 6 årskrisen, även kallad "lilla tonåren". När Tilda gick igenom den funderade jag allvarligt på att söva ner mig hela tonårstiden. Men mellan de olika kriserna är de ju underbara, och även mitt i det värsta brukar man kunna hitta lite ljusglimtar. Jag säger som en äldre mer erfaren vän sa till mig: "Det gäller bara att komma ihåg att det är du som är den vuxne i den här situationen." Inte alltid helt lätt!
När jag var i den åldern hade jag tydligen en superjobbig trotsperiod, inte minst för mig själv. Jag blev så arg att jag svimmade - mina föräldrar trodde att jag hade fått epilepsi tills en barnläkare förklarade att eftersom små barn inte kan kontrollera sina känslor så att det var kroppens sätt att lugna ned mig, total reboot liksom!
jo: Det är ju så skönt att de mitt i allting är så underbara. Och så älskar man dem så mycket. Det är nog därför man blir så arg själv, trots att man är den vuxne.
karin: Men allvarligt? Svimmade du av ilska? Shit pommes frites vad rädd jag hade blivit om jag var din mamma.
Skicka en kommentar