Jo, hon sa det!

Idag var det som sagt Tyresta By som stod på agendan tillsammans med Elin, Iris, Jenny och Folke. Och om jag får säga det själv så bjöd dagen på en helt makalös uppvisning i god smak och planering. När vi vandrade barnvagnspromenaden fram i skogen, dripp-droppade det så fint från träden medan barnen sov så sött i vagnarna och sedan, när det började regna och blåsa lite mera, då var vi inte långt ifrån raststugan.

Utanför raststugan uppstod det dock för en kort stund en viss oro när vi upptäckte en hel mellanstadieskola utanför skolan. Ja, i ärlighetens namn vet jag inte hur många ungar där var men det
k ä n d e s i alla fall som en hel skola. Det kan ha varit bara en klass också. Det kan det absolut. "Herregud", sa vi nervöst till varandra. "Är de precis klara med sin matsäck tror ni, eller är de på väg in?". Nu kan jag bara tala för mig själv, men om vi hade varit tvungna att dela den där raststugan med alla de de där, förvisso söta och rara, men ack så högljudda barnen, då hade jag nog hellre suttit på en stubbe i skogen i regnet. Eller på dass. Eller rent av skitit i matsäcken och åkt hem. Men nu slapp vi det. Ungarna hade den goda smaken att precis vara klara och vi kunde i lugn och ro sitta i raststugan och mumsa på våra medhavda äggmackor.

Och det var där i raststugan som det hände. När jag så där slentrianmässigt frågade Signe var lampan var, viftade hon med sitt lilla pekfinger och sa: "Da. Ampa". Och inte bara en gång. Utan tre! Det vill inte jag kalla en tillfällighet.
Nu skulle jag gärna vilja att Elin och Jenny i kommentarsfältet intygar detta faktum, gärna på heder och samvete, för annars kommer Janne a l d r i g att tro mig. Han tror nämligen aldrig på mig, såvida jag inte förebringar bevisning som styrker mitt påstående. Men man får skylla sig själv när man gifter sig med en jurist. My fault! My bad!

Jag, Singan och en äggmacka

Folke i långkalsonger och Jenny

Elin och Iris